Texts

SELECTED TEXTS

Gallery Viewer Magazine, Wouter van den Eijkel, "Retelling Untold Tales from Mokum", February 17, 2023

In Retelling Untold Tales from Mokum, the first exhibition by Christoph and Sebastian Mügge at Galerie Fontana, the brothers toy with the idea that it is impossible to retell historical stories flawlessly or objectively. They prefer to add false information and new elements to their playful installation in order to arrive at new stories.

As anyone who's watched the Netflix series The Crown knows, when a story is told well, it's hard not to take the dramatized version of the past for the truth. Yet, there is a void between the series and reality and only the latter is a bit harder to reconstruct and retell.
The Mügges are well aware of this and combine fact and fiction in the back of the former chocolate factory on Lauriersgracht. By adding elements like 1,100 metres of crushed aluminium foil, 4,500 paper balls and old building materials to their installation, which explores the relationship between Calvinism and the Dutch custom of raising curtains, new stories emerge.

Sebastian (1981) and Christoph (1983) Mügge were born in Bonn, Germany, to Swedish-German parents. Sebastian graduated from Umea Art Academy in Sweden in 2011, while Christoph studied in Dusseldorf. They each have their speciality – Christophe makes sculptures while Sebastian draws – but together they make large-scale site-specific installations that are often about the place or city where the installation is located.
The brothers live and work in Sweden. They were not on the radar of gallery owner Joris Montens, but he quickly became convinced of the uniqueness of their work. “We receive portfolios almost every day. Usually, these aren’t very interesting, but they sent us a targeted email with an impressive track record and lots of visuals from previous exhibitions, which immediately made the difference," says Montens.

This is your first show in the Netherlands. The installation requires quite some space. Did you take that into account when approaching Fontana, which has enough room for this?

It is our first show in the Netherlands as a duo, but we have both had exhibitions in Enschede. We prefer exhibition spaces with a unique character because our work responds to specific architectural elements and Galerie Fontana's main room had the perfect premises for our installation.

I noticed that most of your site-specific installations reflect on the history of the surroundings of the location in which the installation is placed. The installation centres around the Dutch tradition of open-curtained windows and its relation to Calvinism. Why did you pick that element and how does it relate to the difficulty of historical correctness when it comes to retelling stories?

The installation contains a lot of Dutch clichés like narrow houses that we use in new contexts to expand and alter their meaning. The uncurtained Dutch window is a powerful metaphor of a cultural difference to its neighbouring countries, but also should not be taken as truth because differences between nations are often simplified and exaggerated. More universally, the window can be seen as a picture frame or filter bubble through which your own world is seen.

The installation also features physical windows, some 4,500 orange paper balls and 1,100 metres of aluminium foil – all made on the spot using local items. Is this how you typically work?
In terms of our working method of repetition and exaggeration – and the combination of various expressions – it is a good example of how we work, but we also usually introduce some materials that we had never used before, such as the windows. Working on spot can be a challenge because we have to leave our comfort zone, but at the same time, it is such a joy to incorporate carefully selected material from a local context and present it in a completely new way.

So, you had a pre-conceived notion before you headed out to Amsterdam. In this case, to add local elements to like the windows. Is that right?

We had some ideas before we arrived because we try to prepare as best as possible, but we were also fully aware that a lot could happen after arriving in Amsterdam and were open to the unexpected is part of our process. We never know what material we will find locally and we were really lucky to randomly find such special items on the streets of Amsterdam. It was a wonderful surprise to find all that odd stuff during our daily treasure hunting!
For a while, we had been wanting to incorporate reclaimed windows from demolished buildings, so we had to find a place where we could collect them. Joris Montens (from Galerie Fontana) helped us come into contact with Jan van IJken Oude Bouwmaterialen in Eemnes, who let us borrow windows for the exhibition.

Can you also explain the function of the aluminium foil in the installation?

We like using unorthodox everyday materials in unusual ways and we altered the aluminium foil so that it looked different than usual. At first sight, the shiny patterns on the gallery floor that tie together the different elements of the installation even look like cast aluminium. These flat aluminium foil snakes serve as a kind of cable network with various narrative threads, yet are also the opposite, as the material can reflect and absorb radio waves and consequently, interfere with their transmission. The aluminium foil also refers to its function to preserve, but instead of preserving just food, we interpret its function in a broader sense.

What do you want viewers to walk away with?

It is up to the viewers themselves to make their own interpretations. Some will feel happy seeing the vibrant colours and nostalgic items that bring back personal memories. Others might have a deeper critical reflection on sustainability after hearing that all the Christmas decorations, keyboards and other unused things that were still unpacked would have been discarded immediately if we hadn't found them by chance. After a while, viewers will almost certainly have a false memory of the show and mix it up with other exhibitions they have seen.

What are you working on now? What will be your next project?

Right now, we are working on an installation for Galleri BOX in Gothenburg, Sweden, that represents the home of a fictitious, deceased and forgotten person from Gothenburg. Later this year, we will also have an exhibition at space52 (Athens, Greece), KIC (Zagreb, Croatia) and other international venues.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sydsvenskan, Carolina Söderholm, August 11, 2023

"Svärta, humor och kollektiv spontanitet"

Internationella konstnärer samlas på Galleri Rostrum för att utmana stereotyper och ”skapa” staden i samspel med människan.

Dörren står på vid gavel och ljudet av rytmiska beats och kosmiska spådomar strömmar ut på gatan. Inne på Galleri Rostrum pågår en intensiv aktivitet. Ett medelålders par som kliver över tröskeln bjuds genast in till en session med dansk- norska Nina Maria Kleivans och danske Magnus Ræder Knudsens mystiske siare.
Vid mixerbordet förvandlas finsk-nederländske Jaap Klevering till en suverän mänsklig ljudmaskin som får ett par studenter att jamma loss, intill litauiska Marija Žiemytės improviserade textilateljé. Projektet ”Making of ..! Malmö” på Galleri Rostrum samlar sju internationella konstnärer som arbetar på plats. Under en augustivecka växer en totalupplevelse fram i samspel med staden och dess människor. När utställningen slår upp portarna i helgen är allt som lett fram till den lika viktigt som resultatet.

Genom projektet, som tidigare genomförts i finska Joensuu och litauiska Vilnius, skiftas perspektivet på konsten från färdigt objekt till kreativ process. Redan 1960- talets radikala situationister flyttade ut konsten på gatan och gjorde förbipasserande till deltagare i lekfulla happenings. På 1990-talet flög modeord som interaktivitet och relationell estetik genom konstvärldens rum som blev spelplatser för sociala experiment. Sedan dess har måleri och skulptur gjort en stark comeback, men intresset för öppna, kollektiva metoder har fortsatt utvecklats parallellt.

Till skillnad från den stereotypa bilden av konstnären som står ensam i sin ateljé lyfter ”Making of ..! Malmö” fram energin och spontaniteten i att mötas och arbeta tillsammans. Fast det är inte alltid utfallet blir så lyckat som på Rostrum. På fjolårets megautställning Documenta i Kassel satte den indonesiska konst- och kuratorsgruppen Ruangrupa fokus just på den inkluderande, gemensamma processen och gav fria händer åt ett stort antal internationella konstkollektiv. Mycket var spännande, men alltför många bidrag påminde om resterna efter ännu ett brainstormingmöte, raveparty eller oavslutat DIY-projekt.
På Rostrum är nyckeln till framgången konstnärernas förhållningssätt, där besökarna bjuds in på ett självklart sätt. Finska Merja Pennanen har under veckan skapat ett videoarkiv av kroppsrörelser, som besökare känt sig redo att göra sig av med för gott. I hennes projekt ”Movement recycle” kan sedan någon annan ta över rörelsen, ett ganska oemotståndligt koncept.

Det finns också en omsorg om konstens visuella och rumsliga aspekter, vilket är nödvändigt för att utställningen sedan ska fungera på egen hand. Malmöbaserade Christoph Mügge, som ingår i galleriets drivande konstnärsgrupp, skapar tillsammans med brodern Sebastian Mügge en överdådig teckningsinstallation som med svärta och humor knyter an till spådomarnas suggestiva värld. Utställningen pågår enbart över veckoslutet, så skynda att se.
”Making of..! Malmö”, Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö Konstnärerna är på plats under vernissagen fredag 11/8 kl 19, därefter är utställningen öppen 12–13/8, kl 12–16.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lengertz Art Prize, Skånes hembygdsförbund

Sebastian Mügge nomineras till Lengertz konstpris 2023 för ett rikt och ivrigt konstnärskap med en omfattande produktion av teckningar och installationer som väcker tankar om vår samtid. De är skickligt komponerade, skräp blir till skönhetsupplevelser, bilder ger kunskap om städer och människors liv.
Sebastian Mügge är en mångsidig, ständigt verksam konstnär. Han tecknar, målar, gör film och installationer. Teckningarna görs i stor skala, över hela väggar, och med ett noggrant detaljrikt utförande. Där finns hus och stadslandskap, människor som arbetar med olika hantverk, där finns djurbilder och mönster. Många utställningar under senare år grundas på gedigen research och speciella byggnader och platsers historia kan kännas igen.
Andra år har Sebastian Mügge arbetat med stora rumsliga skulpturala installationer, salar fylls av hopsamlade saker, arrangerat och ordnat plastskräp och burkar i mönster efter färg, väggar är helt täckta av teckningar. I dessa har han ibland samarbetat med sin bror, Christoph Mügge.

Madeleine Brandin, Skånes hembygdsförbund

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Göteborgs-Posten, Sara Arvidsson, March 25, 2023

"Dödskult boende i Gbg söktes" på Galleri Box

"Dödskult boende i Gbg söktes" på Galleri Box är Christoph och Sebastian Mügges fiktiva dödsbo av cigarettpaket, inköpskvitton och cd-skivor.
Sara Arvidsson ser en utställning som påminner om en inställsam Instagramsida.

För tjugo år sedan var det tillåtet att röka på krogen. Kläderna var ofta marinerade i tobak när man väl gick ut på natten. I dag får man böta 800 kronor om man slänger en fimp på marken.

I Christoph Mügges och Sebastian Mügges minst sagt gyttriga installation "Dödskult boende i Gbg söktes" på Galleri Box har cancerpinnarna fått en prominent plats. Slitna cigarettpaket, som konstnärerna har funnit i olika städer, radas upp i ett plottrigt mönster på golvet. En storrökares årsförbrukning indikerar inte bara död utan också skam.

Duon har arbetat med idén om att skapa ett dödsbo tillhörande en fiktiv person. De prylarna och pappersarken som bokstavligen översvämmar de två rummen kommer antingen från deras egna samlingar eller från okända personer. Vi kan sluta oss till att fantasimänniskan som gestaltas uppenbarligen inte var så hälsosam, dessutom verkar hen ha varit köpkraftig under 1980- och 90-talen. I ett hörn ligger ett gäng cd-skivor uppradade, dessa silvriga plattor som en gång i tiden ansågs signalera hypermodern revolution men nu betraktas som värdelöst skräp.

En samling handskrivna recept och matsedlar, troligen från ett dödsbo, vilka hittades i en container har placerats på en vägg. Utöver mat och instruktioner rymmer de personlig men lösryckt information, såsom: "Fick åka till Kristianstad med alla ingredienser, för Lena hade skadat höften". Konstnärernas inköpskvitton sedan fyra år tillbaka täcker i sin tur flera väggar i det inre rummet. Svarta kors har tecknats på dem och de får ungefär samma effekt som cigarettpaketen.

Du konsumerar, därför finns du lille vän. Detta "dödsbo" är en analog version av en Instagramsida. Här uteblir dock den inställsamma tonen som har blivit kutym på nätet. Vad gömmer vi undan från andras blickar? En pinsam hemlighet kan kosta oss arbete och vänner, så det gäller att tänka på fasaden. Alla är sina egna varumärken.

Mügges konst ansluter sig till samtidens hoarder-mentalitet samtidigt som dess oförställda framtoning blir till en anomali. Mer än något annat påminner denna Thomas Hirschhorn-associativa installation om hur rädda vi har blivit för osundhet och sårbarhet. Det är fult att röka tobak samtidigt som det finns fentanyl, en drog som rekordsnabbt tar livet av dig, du hinner inte uppvisa tecken på förfall.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from the exhibition catalog "Depot oder Deponie, Doppelpass V: Christoph und Sebastian Mügge" (Deutsche Gesellschaft für christliche Kunst e.V.), 2022

Akkumulation gegen Kontemplation

Seit 2014 arbeiten Christoph Mügge und Sebastian Mügge regelmäßig gemeinsam an opulenten, raumspezifischen Installationen, für die sie als Bildhauer, Maler, Filmemacher und Installationskünstler tätig werden. Beide verbindet eine nicht zu übersehende Materialverliebtheit, die zu überraschenden Ergebnissen führt. Für ihre Installationen entwickeln die Brüder ihre Bildthemen vor Ort. Ihre malerischen und zeichnerischen Wandarbeiten flankieren skulpturale Collagen aus alltäglichen Materialien, wie Klebeband oder Tapete, und ergänzt mit gefundenen, dem Thema inhärenten Materialien.

Die Installation für den DG Kunstraum ist unter dem Titel ‚Depot oder Deponie‘ gewachsen: Sowohl das Wort „Depot“ als auch das Wort „Deponie“ gehen beide auf das lateinische Verb „deponere“ zurück, das „ablegen, niederlegen, abstellen oder aufgeben“ bedeuten kann. Kunst kommt ins Depot, Müll aber auf die Deponie, doch was ist Kunst und was kann weg? Dieser Frage wollen die Künstler unter anderem nachgehen. Ausgangspunkt ihrer Überlegungen war dabei das Thema Nachlass bzw. der „Anonyme Nachlass“.

Eine Recherchereise nach München im Sommer 2021 schuf den Grundstock für die die Ausstellung dominierenden Motive. Die beiden Brüder durchstreiften verschiedene Hofflohmärkte, um sich mit den Gegenständen vertraut zu machen, die von den Bewohnern der Häuser für kleines Geld in München den Besitzer wechseln. Vor allem Postkartensammlungen, Briefesammlungen und Kruzifixe fanden so ihren Weg in die Ausstellung. Beim „Kandlbinder“ in Hilperting, der bekannt ist für sein „Oides Graffel“, wurden neben einer historischen Wohnungstür einige Sonderbarkeiten ausgewählt, wie zum Beispiel eine mehrteilige Fleischwolf-Sammlung. Die Spur der Zeit im Angesicht der Vergangenheit macht den Reiz des Gefundenen aus. Zumeist handelt es sich um Alltagsobjekte aus vergangenen Zeiten, die Ausräumaktionen nicht überlebt haben, die aber bei den meisten von uns Erinnerungen an Eltern oder Großeltern aufleben lassen, wie veraltete Haushaltsgeräte, die Bierkrugsammlung des Großvaters oder eben Kruzifixe. Authentizität als Qualität ästhetischer Erfahrung des Historischen heißt, dass die Vergangenheit sich selbst zur Erinnerung stilisiert, sich selbst „be-deutet“.

Der Besuch bei der Gräberverwaltung der Städtischen Friedhöfe München im Sommer 2021 wurde nicht nur in Form einer Videoarbeit festgehalten, sondern hatte auch die Leihgabe eines Grabbuchs von 1912 zur Folge. Dieses dokumentiert die Begräbnisse der Künstler-Sektion auf dem alten Teil des Waldfriedhofs in München. Die Grabnutzungsrechte an den Grabstätten in diesem Gräberfeld wurden um 1910 an den Künstler-Unterstützungsverein vergeben, der die Kosten für die Bestattungen mittelloser Künstler übernahm. Das Buch wurde von den Künstlern liebevoll auf einer Vitrine neben einem Christus-Antlitz mit Dornenkrone vom Flohmarkt drapiert.
Unsere Lebensrealität heute ist in vielen Bereichen von Überfluss gekennzeichnet und gipfelt in einem unendlichen Ausmaß an gespeicherten Daten. Seit der Erfindung der Fotografie Mitte des 19. Jahrhunderts haben sich die Technik und die Möglichkeiten der fotografischen Aufnahmen rasant weiterentwickelt. Ganz ähnlich schnell hat sich die Speicherung von Daten verändert. Im Jahr 1969 wurde die sogenannte „Floppy Disk“ erfunden, eine acht Zoll große Diskette, die anfangs eine Speicherkapazität von 180 KB hatte. Heute sprengt jede einzelne Aufnahme, die von einem Smartphone gemacht wird, dieses Datenvolumen. Unsere Festplatten sind nur interessant, wenn sie fünf Millionen Mal so viele Daten aufnehmen können, wie eine Floppy Disk von damals: ein Terabyte. Dabei verfallen Daten auf Festplatten nach fünf bis zehn Jahren, während die Daten auf gepressten DVDs noch ca. neunzig Jahre lesbar sind. Alles ist endlich, aber das schnelle Altern von Datenträgern ist ein Zeichen unserer Zeit. Was gestern noch gut war, muss morgen schon ersetzt werden. So war es für die Künstler nur konsequent, verschiedenste Datenträger und Fotografien in die Ausstellung zu integrieren. Besucher dürfen das Magazin eines Dia-Projektors durch Knopfdruck bewegen und erhalten dadurch Einblick in alltägliche Szenen unterschiedlicher Leben. Diese Diapositive haben ihren Weg – vielleicht nach einer Wohnungsauflösung – ins Ebay-Portal gefunden, genauso wie etliche über hundert Jahre alte Schwarzweiß-Aufnahmen, die damals nur zu besonderen Feiertagen, wie Hochzeiten, Geburtstagen usw., entstanden sind. Oder wollte sich da jemand für schnelles Geld seiner Familienerinnerungen entledigen?

Durch die Integration graphischer Arbeiten verstorbener Künstlermitglieder der Deutschen Gesellschaft für christliche Kunst, die erstmals im Pandemie-Sommer 2020 fotografisch erfasst wurden, konnte die Installation auch mit der Geschichte des knapp 130 Jahre alten Kunstvereins verbunden werden. So wählten die Brüder aus unzähligen Grafiken fünf Radierungen von Albert Burkart, vier Holzschnitte von Johannes Wohlfahrt und acht Holzschnitte von Ludwig Barth aus. Diese Arbeiten verschmelzen mit den Relikten der Vergangenheit und der malerischen, zeitgenössischen Interpretation der Künstler zu einem neuen Werk an der Wand.

Tragende Elemente der Ausstellung aber sind die Wandzeichnungen beziehungsweise die Wandmalereien der Künstler. Die Objekte der Ausstellung werden dort in neue Form gegossen, jedes freie Stück Wandfläche trägt zum surrealen Narrativ bei: Die bayerische Kultur in Form von Brezen, Trachten, Bierkrügen und der Silhouette der Frauenkirche wird erst von Abrissbirnen zertrümmert, zersägt oder durch den Fleischwolf gedreht, um dann durch ornamentale Muster wieder zusammengefügt zu werden. Die Motive sind sichtbar auf Filmstreifen, einem Computerbildschirm oder einem alten Faxgerät. Gigantische USB-Sticks und Speicherkarten sowie Disketten schweben drohend über die Wandflächen und erinnern uns an die Kurzlebigkeit der Datenträger. Das Auge kann sich nirgendwo erholen, denn die beiden Künstler haben im Ausstellungsraum ganze Arbeit geleistet: Sie nennen die Installation „organsiertes Chaos“ und lehnen sich dabei an die Forderung einer anti-ästhetischen Agenda von Thomas Hirschhorn an. Auch die Objekte am Boden werden ihrer ursprünglichen Funktion enthoben, sind nur noch Teil eines großen Ornaments, das auf einer durch
einen Kunstrasen definierten Fläche dargeboten wird. Die Rasenfläche wird gesäumt von einem liegenden Gartenzaun aus schwarzen VHS-Kassetten-Hüllen, die so liebevoll ausgelegt sind, dass sie an Beete eines Schrebergartens erinnern oder vielleicht doch an eine Grabstätte, die mittig vom Sarg ‚rotes Haus‘ der Künstlerin Lene Jünger besetzt ist. Eine Verbindung von Boden und Zeichnung an der Wand stellen Christoph und Sebastian Mügge durch schwarze und weiße Klebestreifen her, die sich über das Parkett von einer Wand zur anderen schlängeln.

Der Übergang vom niedrigen zum hohen Teil des Ausstellungsraums wird von einem „Reißwolf-Vorhang“ aus Tapeten und VHS-Bändern markiert, der sich nur an einer Stelle für den Besucher öffnet und an einer anderen Platz macht, um die Sicht auf die historische Haustür freizugeben, die von Bergen aus Papierschnipseln auf der einen Seite und ungeöffneter Post auf der anderen eingerahmt wird.

Die Besucher*innen der Ausstellung müssen sich unweigerlich fragen: Wo findet man solche Objekte? Wer gibt so etwas her? Und wird alles Kunst, was ausgestellt ist? Christoph und Sebastian Mügge gelingt es, durch ihren künstlerischen Blick auf das Thema „Nachlass“ Neues zu entwickeln, anstatt das Gefundene zu dokumentieren. Die Überdosis an individuellen Geschichten generiert ein neues Narrativ. Die Künstler erzeugen einen autonomen Raum, der die Rezipient*innen in eine andere Welt katapultiert. Für Kontemplation ist hier wenig Raum.

Die Installation lässt uns in nostalgischen Erinnerungen schwelgen, wie in dem in der Ausstellung gezeigten Film ‚Dinner for One‘, um uns gleichzeitig mit zentralen Fragen rund um das Sterben zu konfrontieren: Was möchten wir überhaupt hinterlassen? Und welche Rolle kann eine bewusste Entrümpelung spielen? Durch das moderne digitale Erbe, die Erinnerungskultur 2.0, müssen sich Angehörige mit neuartigen Fragen auseinandersetzen: Wie soll das digitale Lebenswerk, die Blogs, Einträge, die E-Mail Korrespondenz etc., verwaltet werden? Diesen Fragen gehen die Künstler nach und nehmen uns mit auf eine Reise, die früher oder später jeden von uns betreffen wird.

Benita Meißner

„Morgen wird die Wohnung entrümpelt“
Einige Gedanken über Nachlass und Erinnerung

Das Ende des Lebens ist ein nüchterner, physiologischer Prozess: Das Herz hört auf zu schlagen, der Hirntod tritt ein. Unwiderruflich und unausweichlich, neben der Geburt das einzige naturgegebene Ereignis, das alle Menschen auf die gleiche Weise trifft. Wie jemand vorher gelebt hat, wer oder was er/sie war, ist im Augenblick seines/ihres Todes völlig bedeutungslos und ändert nichts an der Tatsache. Doch ist der Tod einmal amtlich, ist es keineswegs vorbei, sondern es beginnt die letzte Lebensphase: das Nachleben. Jetzt zeigt sich, was man hinterlassen hat, was von einem aufbewahrt wird, wie und womit man in Erinnerung bleibt – kurzum, wer man in Zukunft war.

Die Künstlerbrüder Christoph und Sebastian Mügge sprechen in ihrer überbordenden Kunstinstallation eine ganze Vielzahl von Aspekten an, die sich rund um die Themen Sterben und das Nachleben, den Nachlass, drehen. Die Fülle an Haushaltsgegenständen, Aktenbergen, Postkarten, Briefen, Fotografien, Kunstwerken, analogen und digitalen Bildträgern, die sie von Flohmärkten, über Ebay oder von anderen Personen zusammengesammelt haben, dazu die Details in ihren Wandzeichnungen, spiegeln die schiere Menge, mit denen wir als Nachkommen unserer Eltern- und Großeltern zumeist konfrontiert sind. Was sich in den über siebzig Jahren seit dem Krieg in den Haushalten, den Kellern und Dachböden angesammelt hat, was sich an Inhaltlichem in Briefen, Tagebüchern bis hin zu den vielen digitalen Daten findet, stellt die Erben vor eine große Aufgabe, einen Kraftakt, der in der Ausstellung auf die kurze Formel gebracht wird: „Depot oder Deponie?“

Der Künstler Kurt Benning hat 1979/80 die Wohnungsauflösung einer älteren Dame zum Anlass für ein konzeptuelles Projekt genommen: Eine Bestandsaufnahme aller zu diesem Zeitpunkt in der Wohnung befindlichen Gegenstände. Die detaillierte, vom Gebrauchswert unabhängige Auflistung und wertfreie Beschreibung spiegelt das Zeitbild einer bestimmten Generation.

Die Nachkriegsgesellschaft war nicht die Wegwerfgeneration von heute. Um sich neu zu konsolidieren, hat die bürgerliche Gesellschaft das wenige vom Krieg Verschonte in Ehren gehalten und Neues für die Ewigkeit angeschafft; Statussymbole wie Teppiche, das gute Porzellan, das edle Lexikon, die Leinenwäsche, alles in der Absicht, die wertvollen Gegenstände einmal der Tochter, dem Sohn zu vererben. Doch niemand will sich mehr mit dieser Fülle belasten. Vielmehr besteht eine Sehnsucht nach mehr Einfachheit in einer immer komplexer werdenden Welt. Es gilt eher zu entscheiden: Was brauche ich für die Erinnerung?

Anlässlich der Auflösung seines Elternhauses schwelgt der Schriftsteller Botho Strauss, überwältigt vom Vergangenen, in den Reminiszenzen wie auch Ressentiments seiner Kindheit. „Herkunft“ ist eine Studie über das Erinnern selbst. Doch an nur wenigen Gegenständen wird sich diese Erinnerung für ihn dauerhaft manifestieren:
„Drei Teile aus Kristall von Jugend auf: Die geschlossene Schale für Gebäck (…), die schwere Karaffe für den Portwein und der kleine Serviettenständer. Drei Teile aus Kristall, aus der Emser Wohnung fortgetragen auf den weit entfernten ostelbischen Hügel. In einem neugebauten Haus und auf dem modernen Tisch stehen nun die altvertrauten Glasteile. (…) Nun strahlt das Kristall in einem Haus, das keine weiblichen Höhlungen besitzt, keinen dunklen Flur mit sieben kleinen Zimmern, sondern das beinahe durchsichtig ist (…) und freie Aussicht gewährt, immerhin so unbeschränkt, dass es auch den Rückblick nicht hindert, der sich zu den steinigen Hängen der Lahn verliert“. Und für ihn wichtiger noch: „Der Briefbeschwerer auf dem Schreibtisch meines Vaters, ein Cabochon, ein Rundstein aus Onyx, der, wenn ich ihn heute berühre, mir das Gefühl für die Kleinheit meiner Kinderhand zurückgibt (…) Der Stein so fest, die Zettel so lose… Eines Tages wird er nicht mehr zu heben sein von den längst überholten Memoranden. Übrig blieb: Vermischtes. Morgen wird die Wohnung entrümpelt. Morgen wird mein Zuhause aufgelöst.“

„Aufgelöst“, das heißt verkauft, verramscht, entrümpelt, entsorgt. Dem Pragmatismus unserer heutigen Zeit entsprechend findet man auf Seiten wie „www.entsorgo.de“ oder „www.talent-entrümpelung.de“ tatkräftige Hilfe, die das „fachgerechte Entsorgen per Container, Sperrmüll-Entsorgung und sortenreiner Trennung“ verspricht. Bezahlt wird nach Masse: Die Zwei-Zimmer-Wohnung etwa ab 900 Euro, eine Messi-Wohnung über 2000 Euro, steuerlich absetzbar als „haushaltsnahe Dienstleistung“ oder „Nachlassverbindlichkeiten“. Das Ende eines Lebens als bürokratischer Entsorgungsakt. Wer dabei moralische Bedenken hat, dem wird erklärt, es könne eine enorme Entlastung sein, nicht eigenhändig entsorgen zu müssen, was vielleicht ein Leben lang angesammelt wurde und emotionale Bedeutung hat.

Die Schweizer Journalistin Irène Speiser ist diesem rabiaten „Entsorgen-müssen“ entgegengetreten, indem sie sich entschlossen hat, der Großmutter ein literarisches Denkmal zu setzen. Unter dem prosaischen Titel „Haushaltsauflösung“ verbirgt sich die liebevolle Erinnerung an Haus und Garten, Räume und Möbel und die damit verbundenen Lebensgewohnheiten ihrer Granny. Doch am Ende steht auch die Autorin der schlichten Tatsache gegenüber, das Haus leeren zu müssen. Schon „ein paar Kisten auf dem Wohnzimmerparkett, halb mit Büchern gefüllt und namentlich beschriftet“ bilden „Löcher in den Regalen, dunkle rechteckige Einbuchtungen gleich angstvollen Augen…“. Später die Erschöpfung: „Räumerei, die kein Ende nimmt. Wo soll man nur hin mit den Sachen?“ Und sie muss bekennen: „In Wahrheit sind mir viele Erinnerungen bereits abhandengekommen. (…) Mittlerweile ist bloß noch das nackte Wissen um die Tatsachen da, ein fader Nachgeschmack der Erlebnisse und ihrer Unmittelbarkeit. Im Grunde bin ich machtlos gegen ihr Zerrinnen. Sie fließen ab wie das Wasser der Lachen nach einem Regensturm.“

Betritt man die Wohnräume eines Verstorbenen, findet man ein gelebtes Leben vor. Man dringt ein in einen intimen Bereich. Was entdecke ich, wenn ich die Korrespondenz oder die Tagebücher lese? Stelle ich mich dem oder schütze ich mich vor unliebsamen Entdeckungen? Manche Menschen, vor allem wenn sie im Licht der Öffentlichkeit stehen, modellieren ihren Nachlass zu Lebzeiten. Sie lancieren Positives, vernichten Unliebsames, um in gutem Licht zu erscheinen. Oder sie halten ihr Werk ganz im Verborgenen. Dann kommt es zu den sprichwörtlichen Entdeckungen auf dem Dachboden. Beispiele solcher Nachlässe
unbekannter Künstler*innen gibt es immer wieder, etwa die Amateur-Fotografien von Vivian Maier sowie die von Auguste Städele, die in Ausstellungen öffentlich gezeigt werden.

Doch in der Regel läuft es anders. Der Nachlass von Bildenden Künstler*innen kann schon ob der schieren Masse die Erben überfordern. Die Hoffnung, das Konvolut einem Museum zu übereignen oder im Künstler-Archiv der Stiftung Kunstfond zu lagern, erfüllt sich leider nur in den seltensten Fällen. Selbst einzelne Arbeiten als Schenkung in einer Sammlung unterzubringen, ist heutzutage enorm schwierig. Karolina Sarbia, die seitens des Berufsverbands der Bildenden Künstler Oberbayern (BBK) mit dem Thema Künstler*innen-Nachlässe betraut ist und Beratung anbietet, appelliert deshalb, schon in den Akademien anzusetzen und die Künstler anzuhalten, „ihren Werkbegriff zu überdenken“. Denn der Menge an Kunst, die gelagert werden muss, ist kaum mehr beizukommen.

Doch dies sind Spezialfälle. In Regel geht es für die Nachkommen um die Schätze vom Dachboden oder die Schränke voller Nostalgie und Erinnerungen. Um Gebrauchsgüter, wie sie Christoph und Sebastian Mügge auf Flohmärkten gefunden haben, scheinbar seelenlose Gegenstände, die nun ihrem künstlerischen Universum übereignet sind. Sie erhalten erst ihre Seele zurück, wenn sie mit einem Narrativ aufgeladen werden. Wer weiß, ob nicht der alte Puppenwagen einst auf der Flucht von Ostpreußen mitgeschoben wurde? Ob der alte Bierkrug Opas Lieblingsstück war? Oder die alte Trachtenjacke just an dem Tag getragen wurde, an dem Tante Irene ihrem Liebsten begegnet ist? Und wer waren die Menschen auf den alten Portraitfotos aus der Vorkriegszeit, die in der Vitrine bestaunt werden, und den Dias aus den Sechziger und Siebziger Jahren, über die geschmunzelt wird? Es ist die Zeit unserer Jugend, unserer Eltern und Großeltern, die wir heute sortieren. Analoge Leben, für deren Entzifferung wir nicht nur die Kenntnis, sondern auch die notwendigen Geräte benötigen.

Was uns und die jüngere Generation zunehmend beschäftigen wird, sind die Speichermedien, deren Halbwertzeit schneller schwindet, als wir mit Konservieren nachkommen. Wie soll man sich zu Spuren, die in sozialen Netzwerken hinterlassen wurden, verhalten, wenn kein Zugang zu deren Passwörtern vorhanden ist? Wer kümmert sich um das digitale Lebenswerk in Form von Selfies, Blogs, Einträgen, Filmen, Musiksammlungen, Mitteilungen, E-Mail-Korrespondenz und ähnlichem? Was passiert nach dem Tod mit diesen Daten? Plattformen wie „pacem-digital.com“ bieten praktische Hilfe bei der Nachlassverwaltung an und empfehlen, sich bereits zu Lebzeiten darum zu kümmern, etwa eine Person des Vertrauens mit allen Aufgaben rund um die digitale Vorsorge zu betrauen und eine Liste mit allen Benutzerkonten und Passwörtern zu hinterlegen.

Die Künstler Christoph und Sebastian Mügge lassen all diese Themen anklingen, damit sie durch die individuellen Erfahrungen, Erlebnisse und Erinnerungen der Besucher*innen gefüllt werden. Die Ausstellung wird am Ende selbst aufgelöst und nur digital erhalten bleiben. Die Wandbilder werden übermalt, die Exponate zurückgegeben, auf Ebay verhökert oder der Mülltonne überlassen. Damit schließt sich der Kreis, wie im richtigen Leben: Depot und Deponie.
___________________________________

1 Im Rahmen der Ausstellung findet eine performative Lesung von Ruth Geiersberger in Kooperation mit der Hochschule für Musik und Theater München zu dem Text von Kurt Benning statt.

2 Botho Strauss, „Herkunft“, München 2014, S. 72/73, S. 94/95.

3  Irene Speiser, „Haushaltsauflösung“, Frankfurt am Main und Basel 2010, S. 8, S. 68, S. 80.

4  “Streetqueen Vivian Maier“, Bildgießerei Noack, Berlin, 30.10.21-31.1.22 „Auguste Städele“, Haus der Bayerischen Geschichte, Regensburg, 18.11.21-20.3.22.

Dr. Erika Wäcker-Babnik

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from the graduation catalog of the 2011 Master of Fine Arts students at the Umeå Academy of Fine Arts:

One can have a repulsive reaction when watching Sebastian’s work for the first time, feeling that he entered a strange jungle, a dark nightmare. But if he comes closer and let his eyes get accustomed to the ambient chaos, he will discover a complex world based on a profusion of captivating details and a strong personal imagery. I entered this jungle some years ago when I started to collaborate with Sebastian by photographing and filming his art pieces. I came first in contact with his paintings, big, impressive, which leave the impression that they are always a little bit too much. Compulsive never finished action paintings on a survival mode on which we can literally feel the multiple working sessions.

But at the same time I immediately thought that they had the same freshness and freedom as animation films, especially Norman McLaren innovative essays on film stock. By painting on films without frame and creating then a running flow of lines, curves and colors, he tried to free the film from the medium. And somehow is Sebastian’s painting work also concerned by being rid of the good old medium. He is a painter without real limits. He can theoretically paint on anything he finds, he can use anything he finds to build his painting. Found surfaces and objects become an excuse for artistic creation. He is especially interested in those which carries affects from his daily life or his memories : a burned plastic bowl, beer caps, candy wraps, an abandoned carpet, an old pair of jeans. Those objects pop up from the support or become the support itself to tell a part of the most trivial story. And as he knows how to play very well with the composition (although his paintings may look like an anarchic interlace of jumping lines and curves, it has always been easy to find the right framing when I was pointing my camera on the surface to take a detail), the combination of both the object and the aesthetic construction creates the emotion. The result is an exhilarating feeling of liberty, but also a thirst for curiosity. The painting becomes suddenly a fertile field where secret artifacts can be hidden, at the surface or behind the multiple layers of painting. It is dancing before us without delivering all its secrets.

It became hard in the latest work of the artist to make the distinction between paintings and painted objects. His work has slowly derived to a joyful mix of both within gigantic installations where the viewer is drown in the artist’s world and takes part to a very special sensorial experience. There, serious experiences can be expressed more obviously : a stroller, children’s toys, an aborted foetus lying in a shovel are telling about childhood, family, paternity. At this point it would be very reductive to confine Sebastian in the painter’s roll. In fact, his artistic identities are multiple. He is as well a collector, a great recycler who can give a second life to abandoned objects. And then comes the drawing. Drawing plays an integral part in his artwork, and here also, all supports are good for the maniac drawer. The tin can series is the most obvious proof of it (as it is a clear expression of his collector’s identity). Hundreds, maybe thousands of tin cans ends engraved with helmets motive are gathered to form an imposing army, ready to defend the artist’s little empire’s entrance. The same helmets, but also many other different drawn shapes, can be found in most of the paintings (including the painted objects). Sometimes incurved on the painting itself, sometimes scribbled with a pencil, sometimes sketched with a brush, they scratch the surface of all pieces and wake up once again the desire of viewing further.

It is not a coincidence if we find all those drawn traces in Sebastian’s work. He has over the past years produced an impressive number of drawings and it is still today one of his favorite ways of expression. On the paper, he has lied down many crippled characters, very fat or ultra thin men and women who represent a certain idea of desperation, remembering tired circus figures or war veterans. The furious lines are combined to create those grotesque visions which stand between dream and nightmare. Once again Sebastian is shaking the good old medium. Drawing is no longer only a matter of pen and paper, but it can imply generous spatters of painting on the sheet as well as a dialogue between text and images or a long story displayed on a wallpaper roll. So if it is possible to draw everywhere, it is also possible to let the drawing become something else. The borders are suddenly undefined and we stand there a bit confused.

In the end I am not sure anymore if all what I wrote got an important meaning. Sebastian’s work is there before all to be seen and felt. It is a massive queer production which can not really be categorized. Behind Sebastian’s freedom of style and the mock he makes of conventions stands certainly an identity question. The same recurrent identity symbols are placed like echoes all over his paintings and drawings, the helmet, of course, but also a cross, a German flag, the lost leg of a soldier. But I don’t know if Sebastian deliberately wants to ask any question. His art is more a matter of reaction. He forces us to react in front of the amount of his production, he forces us to adopt a new way of seeing things, he forces us to decrypt the signs he leaves all around. Nothing is no longer sure, nothing is comfortable anymore.

Véronique Dubois-Côté, Master of Arts (Film Studies)

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eröffnung 23. Oktober 2021, Kulturverein Baden, Christoph und Sebastian Mügge

Wir sind eingeladen zu BTHVNs Messie Service - Ode an die Grantigkeit, eine raumgreifende, ortsspezifische Installation der Künstler Christoph und Sebastian Mügge.
Die Ode an die Grantigkeit ergibt sich bei näheren Recherchen zur Person Beethovens recht schnell, wir erfahren in dieser Rauminszenierung, dass sein Kaffee aus exakt 60 Bohnen zubereitet sein musste, er nie Trinkgeld gab und seine Haushälterin gelegentlich mit Eiern bewarf.
Was von seinen zahlreichen Übersiedlungen an tatsächlichem Hausrat übrig blieb, ist mir nicht bekannt, ganz offensichtlich aber gibt es in Deutschland und Österreich zahlreiche identitätsstiftende und entsprechend vermarktete Beethoven-Häuser, inclusive Shops, - Beethoven-Merch sozusagen. So auch hier in der unmittelbaren Nachbarschaft des Kunstvereins. In einer Ausgabe der NZZ vom Jänner dieses Jahres ist ein Artikel über den Merchandising-Boom in der Pop Kultur, und „die Umarmung von Kommerz und Kunst“. In der nahezu nichts zu banal ist, wie eine genaue Auflistung von allem trash mit genauer Preisangabe aus dem Beethoven-Haus in Bonn zeigt. Was durchaus ethische Fragen der Vermarktung aufwirft, da auch seine Totenmaske verkauft wird.
Entlang genauer Recherchen, erfundenen Anekdoten und vielfältiger Materialsammlungen gestalten die Künstler eine Beethoven-Inszenierung des 21. Jahrhunderts. Wie würde er heute leben, wie sich in virtuellen Welten bewegen. Die Künstler entwerfen ein Tinder Profil von Beethoven, was wohl nur Personen mit ausgesprochenem Helfersyndrom ansprechen würde. Sie stellen seine Musik in eine Sound Cloud, schreiben in seinem Namen Lokalbewertungen und kreieren ein BTHVN Messie Service. Ausgehend von Angebotstexten real existierender Entrümpelungsunternehmen und spezieller Messieservices, mit Diskretion und Einfühlung.
Wer behält was und was kommt weg (wie auf einem der Papierstreifen zu lesen) ist nicht nur die Fragestellung solcher Unternehmen, sondern künstlerisches Thema von Christoph und Sebastian Mügge. Sie beschäftigen sich mit dem Thema Nachlässe, und den Fragen, was von einem Menschen bleibt, welche Spuren, auch digital, jemand hinterlässt, wer entsorgt/löscht was (in Österreich gerade sehr aktuell). Und wenn dann jemand berühmt ist, wird plötzlich alles gesammelt und mit Bedeutung aufgeladen.  Was schnell zu Reizüberflutung führt und ins Kitschige, Geschmacklose, Trashige kippt.
Wie in ihren anderen Installationen auch arbeiten die beiden mit industriell vorgefertigten Dingen, eigens hergestellten, handgezeichneten Originalen, Selbstgemachtem. Hier in diesem Raum ist zum Beispiel jeder runde gelbe Aufkleber mit aufgemalten Zeichen ein Unikat.
Für diese Installation, so eine Art organisiertes Chaos nach Eigendefinition der Künstler, bemalen sie Tapeten, verwenden Partydekoration und Klebebänder, unbedrucktes Zeitungspapier, das sie von einer Sachensammlerin geschenkt bekommen haben, bemalten Sticker und lassen eigens entworfene Schachteln für Beethovenkugeln herstellen. Beethoven-Merch als Kunstwerk, das Sie zum Preis von Mozartkugeln erwerben können.
Was ist gefunden, was ist gekauft, was ist selbst gestaltet, was ist Kunst?
All diese einzelnen Teile fügen sie zu einem neuen, komplexen künstlerischen Ganzen zusammen, das durchaus auch rätselhaft bleibt, und mich an die Geschichte von Italo Calvino, Herr Palomar in den Ruinen von Tula denken lässt.
Herr Palomar besucht mit einem mexikanischen Freund die alte Toltekenhauptstadt, der Freund erklärt ihm die Bedeutung all der Symbole, Zeichen und Darstellungen. Selbst noch die abstraktesten Friese können als Sonnenstrahlen gedeutet werden und auf etwas dahinter liegendes verweisen.
In den Ruinen zieht auch eine Schülergruppe mit ihrem Lehrer herum, er erklärt, zu welcher Kultur die Säulen gehören, aus welchem Jahrhundert sie stammen, aus welchem Stein sie gehauen sind, dann schließt er: »Man weiß nicht, was sie bedeuten«.
Herr Palomar ist fasziniert von den vielen mythologischen Querverweisen und „Übersetzungen“ seines Freundes, zugleich aber auch von der entgegengesetzten Haltung des Lehrers. Ein Stein, eine Figur, ein Zeichen, die uns isoliert von ihrem Kontext erreichen, sind eben nicht mehr als das, was wir sehen und sich beschreiben lässt. Diese Art der Betrachtung lässt auch zu, ihr Geheimnis zu achten, nicht alles verstehen und erklären müssen.
Diese kurze Erzählung rührt tief an Fragen der Kunstbetrachtung und -vermittlung, letztendlich auch am Ritual der „einführenden Worte zu Ausstellungen“. Kann/soll alles erklärt werden?
Die begehbare Rauminstallation erschließt sich jedenfalls im Gehen, Betrachten, Lesen und einem Zusammenspiel aus Alltagsobjekten, Kunst sowie den subjektiven Erinnerungen und Assoziationen des Betrachters, der Betrachterin.

www.nzz.ch/feuilleton/pop-kultur-das-merchandising-boomt, 1. 2. 2021
Italo Calvino: Herr Palomar. München, Wien: Carl Hanser Verlag 1985

Brigitta Höpler, art historian

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Review in Hufvudstadsbladet, December 6, 2020

Dödsstädningen är människans monument

När min far dog krävdes 28 containrar för att tömma hans väldiga hus och trädgård på tillhörigheter som vi inte kunde ta vara på. Det tog åtta månader att baxa iväg cementstenar i hundratal, berg av solceller av förhistorisk modell (oanvända), oräkneliga gardinstänger köpta till ett gott pris men aldrig tagna i bruk, backar fulla med Vikinglines kaffekoppar (med fat), allt med eller utan värde som passerat genom min egen barndom (och hans barndom) och därefter saker som ackumulerats under många årtionden till av ivrigt men föga systematiskt samlande.
Man kan säga att han lämnade ett monument efter sig, både i volym och tid. Hans död påminner på sitt sätt om den ”stora död” som Rainer Maria Rilke skriver om i den mer eller mindre självbiografiska boken ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (1910). Döden på det stora lantgodset, en högljudd och utdragen död som tar tag i allt omkring sig, behärskar hela sin omgivning, som inte går undan och är diskret som den moderna sjukhusdöden. I efterhand högaktar jag min fars livs- och dödsverk. Det var ett vansinne på sitt sätt men oförglömligt, det avslöjade arvingarnas alla sämsta sidor och gjorde oss därmed människoklokare. Så monumental kan aldrig min egen död bli. Den blir futtig.
Bröderna Christoph och Sebastian Mügges mormor lämnade ett mer modest men ändå eftertryckligt arv av saker efter sig. På Sinne har de två konstnärerna gjort en fantastisk och inspirerande manifestation över sin släkting. Det är ett sorgearbete att bli glad av, myllrande i sin ansamling och upprepning av ting och mönster. Här har klippts i kartonger, tryckts med schabloner, tecknats och radats och staplats och tejpats. Resultatet är i bästa mening ornamentalt, kreativt på ett närmast barnsligt infallsrikt sätt. Det är inte exakt alla mormors ting, utan en efterkonstruktion av själva myllret, känslan av upprepning och variation bland alla ting som av någon outgrundlig blir kvar efter en människa.
Utställningstexten talar allvarligt om dödsstädning och samtal mellan generationer, men det är inte alls vad detta handlar om. Det här är livet och därmed döden som självrådig, obändig egenmanifestation. Det är sista gången vi får lov att ta plats i våra anförvanters liv, efter att de gång efter annan glömt eller låtit bli att hälsa på, skriva en rad, ringa ett samtal. Här är mitt liv, säger mormor. Stort och smått, allt lika betydelselöst och betydelsefullt och hur som helst av någon anledning värt att spara. Döden är stor men inte större än det liv som levts; den är inte någon mjölkpall som du enkelt sparkar omkull eller något litet damm du beskäftigt torkar bort med din mikrofiberduk. Du vadar genom dessa ting och dammiga dokument, och i dessa ting tvingas du minnas. Sorgearbetet blir fysiskt, doftar, känns, kryper in i din minsta por. Så fick jag dig äntligen att komma hit säger mormor. Allt detta som jag fick eller tog ska nu tas ifrån mig, ska omsider tas ifrån dig om du inte genast kastar det. Dödsstädningen – den är varje människa rättmätiga monument.

Pontus Kyander

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Leave a Mess, Not a Legacy

Sinne’s exhibition year 2020 ends with Leave a Mess, Not a Legacy by the Swedish artists and brothers Christoph and Sebastian Mügge. After their grandmother passed away in 2014, they had the idea of making a work about emptiness and about the sentimental feelings that cling to objects. In Leave a Mess, Not a Legacy the Mügges construct a deceased person’s estate using narratives from various epochs, merging reality with fiction. They mingle items from their family’s own legacy with other material. They use drawings, texts, woodcuts, wallpaper and readymade objects to create a variegated, supersaturated installation that takes over the entire gallery space.
Posterity does not just leave us with emptiness and grief for the departed, we are also faced with a variety of issues and difficulties. An increasingly major problem is that we accumulate large amounts of data during our lifetimes: files, accounts, emails, chats, user profiles, avatars, identities, passwords, and so on. The nearest and dearest then find themselves standing in mounds of digital murkiness that they may neither have access to nor understand, and which at the same time can be very private and sensitive. These days, there are even companies that offer the service of cleaning up and sorting out this type of legacy, which would otherwise be left suspended in a digital limbo. Online game platforms hold burials for game characters, and on social media an old account can intentionally or involuntarily start to serve as a digital memorial. A whole new form of remembrance culture has grown up in the digisphere. The Mügges’ installation makes this meeting between physical and digital visible, along with the follow-up questions to which it gives rise. They highlight the importance of awareness, and that we should stop and take responsibility for all the material that revolves around our character while we are alive.
The Mügges point to the phenomenon of death cleaning, which is the term for a new trend and a direct reaction to the problems that both physical and digital clutter bring with them. Death cleaning is not just something that makes the work of relatives easier after your passing, but also a positive move towards a more minimalist, responsible, focussed life. Thus, if we want to get the most out of death cleaning, we had best do it early earlier rather than later in life. An important part of death cleaning is that we get into a dialogue with our relatives. In our culture such topics are something of a taboo and we prefer to mutely consign death to oblivion. But the Mügges see the potential in death cleaning and in the valuable conversations that could take place through it. This could open up an understanding between generations and create a deeper emotional foundation on which to build our future.

Markus Åström, curator
Sinne Galleri, Helsinki, 2020

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

NOK?

NOK? These three letters form a short word that has several meanings in Danish. In this case the letters introduce the complex question of when enough is enough.

How much is too much? And when is it too little? As an artist when do you know that your work is finished, and you have done just enough? And does the limit of enough define the finished work? The exhibition NOK? investigates the process of creating: when does it begin and when does it end?
The four participating artists with different nationalities are: Nina Maria Kleivan (DK/N), Sebastian Mügge (S/DE), Yoshihisa Sano (J) and Steen Rasmussen (DK). They first met during European Capital of Culture Aarhus2017, where Viborg Kunsthal facilitated the project ‘The Kunsthalle and the Villages’. In the exhibition NOK? they aim to explore the question of ‘enough’ by letting their different works of art and materials interact with each other, merge and overlap.
The east wing of Viborg Kunsthal is the setting for this experimental process-based exhibition. The individual artist takes a step back and
lets the collective step forward and challenge the understanding of the autonomous work of art. The four artists each contribute with their own
stories, expression and materials. Together they create a compelling whole: a well-composed joint work of art.

The plans for the exhibition were unfortunately influenced by Covid-19. Sadly, we had to do it without Yoshihisa Sano present in Viborg, but we are glad that he was able to participate digitally. Additionally, we would like to thank the artists for being so understanding and adaptable – and not least, for being ready to take on the exhibition and the process in a new way. It has been a pleasure working with you!

Bodil Johanne Monrad,
Head of Exhibition, Viborg Kunsthal

Q & A

In connection with the exhibition NOK?, Viborg Kunsthal interviewed
the participating artists about their thoughts on the exhibition’s theme,
work process and collaboration.
1. The aim of the exhibition NOK? is to explore the boundaries of
when enough is enough. What are your thoughts on this subject
in relation to your own creative process? When do you know that
enough is enough?

Steen: The question of when enough is enough is variable. A single work
of art can be plentiful if it is a solitary expression that is being pursued. In
that case, a single work can easily fill a space, and in this specific case
other elements can be detrimental to the experience. On the other hand,
one may also find that an exhibition of several works lacks additional
contributions in order to come to fruition. An exhibition should, in my
opinion, be constructed in the same way as when creating a work of
art: the individual elements and the small ruptures in between create a
unified whole that visually releases the intentions behind the exhibition.

Sebastian: That is actually a crucial question. In my work I sometimes
have difficulties stopping. I often exaggerate and deliberately use the
visual overkill as an important part of my projects. In my case ”Less
is More” doesn´t really work, so I would rather go for ”More is More”. To
know when something really is enough is probably just a feeling based on
one´s own experiences and preferences, the whole picture and the composition.
It is a bit hard to explain, generalize and find a universal formula.
However, sometimes it simply doesn´t work and if the result is not satisfying,
one probably has to kill one´s darlings and then it is perhaps even
enough for me? Normally I start collections that can last for months or
even years. Sometimes I discard an entire collection after an exhibition,
or I rescue parts of it. Occasionally, these collections expand and grow
over the years and make my poor wife upset as they require quite a lot
of space.
For Viborg I will mainly use collections I have been working on since 2008
and 2012. Although I can be very careful and treat my collections almost
as my own children with love and respect, I can also be extremely
unsentimental and tough and get rid of an entire series or installation.
Just like I did when I threw away my entire installation after my graduation
show at Bildmuseet in Umeå. Five years of hard work got their funeral in
the trash bin after spending a couple of days in the museum. Enough is
enough!

Nina: The question of when a work is finished depends on a feeling. If I
continue, I’ll destroy it. Five minutes - max, that’s all you got, when you
arrive at your studio in the morning. Only in that fraction of time, you can
truly see the previous day’s work with fresh eyes. You look, contemplate,
decide, start reworking. Now it’s a mechanical thing - it’s craftsmanship.
And that is the way it has to be – until I can look at the art work again with
fresh eyes. And what do I do to find this freshness? I can do sketches - all
though I rarely do. I love sketches; I think they have something ”delicate”
about them. But it’s not really my thing. Notebooks on the other hand;
thoughts, considerations, ideas, possibilities – all written down. And then
there is time. To utilise time as distance. But I’m impatient. Often, I’ll just
turn the work around. Done! Finished! For now. And then I’ll start a new
piece. Instead of overworking it. That’s how a series emerge. The series
is the one and same piece. All variations are the same work. And they are
all equally valid, equally true.
Why did it become a series of 400 works? ... Because there are 400
”rightnesses”, 400 truths about that exact idea.

2. In the exhibition you are four artists working together to create
a unified composition. Can you tell us more about this process of
working as an individual artist towards a common expression or
statement?

Sano: All of us have worked together before as part of the project “The
Kunsthalle and the Villages” in 2017, and I have worked with Steen Rasmussen
at several other occasions in both Denmark and Japan. The
basics of my artwork have not changed in the work process, but I can
actually see that I am being influenced by the other three artists without
being aware of it.

Sebastian: I feel at ease with the process, as I know my fellow artists and
like them a lot. We spent two wonderful weeks together during our
workshops with “The Kunsthalle and the Villages” in 2017. It was a very
intense and lovely time where I also discovered a lot of similarities in
terms of creating and collaborations as we all like to exchange our ideas
and listen to the others. The concept of this project just feels very natural
and even logical to me. It can be challenging to have a group exhibition
with artists you have never met. It can be a huge risk factor since different
visions and a lack of communications and/or misunderstandings might
make life complicating. But with my dream team in Viborg I feel 100% safe
and I am not worried at all!

Steen: Because of our collaboration back in 2017, it seemed natural to
continue working on a joint exhibition project. It can be very rewarding
when you, like us, meet in an international forum and find a common
ground – despite our differences. We all have great respect for each other
and are confident that we each will contribute with something interesting
to the exhibition – an understanding that makes it very easy to work together.

Nina: For this exhibition NOK? we have not worked together in preparation
for the exhibition as such. We have shared pictures, considerations
and thoughts in advance and e-mailed. But the idea is that the works of
art – while being installed – unfold the collaboration. What is going to
happen when the works meet? And when the works meet the exhibition
space? And when we, the four artists, meet? As the others say, we are
not starting from scratch because of our previous collaborations. But in
this specific context and with these specific works of art, we are starting
from scratch. The challenge lies in the eclectic: the joint work of art that
grows and extends up the walls and across the floor. It goes on and on.
When are we finished? When the time is up? When building stops? When
we run out of art works and materials?

3. In your opinion, which elements in the exhibition and what parts
of the process work particularly well?

Steen: Actually, what we do is completely foolish! We take the autonomous
work of art and put it together with other works. We break down the autonomous.
I think it’s really interesting – the concept of the exhibition itself
and the process. Additionally, all four of us are collectors of many different
things and we have all worked with seriality and repetitions. So, the idea
of volume is an obvious common denominator for the exhibition concept.

Nina: The interesting thing about this kind of exhibition process is that
the ego must take a back seat. In order for the exhibition to function as
a unit, it is important to have confidence in the intentions of the other
artists, since you have to go in and correct and move on each other’s
works of art. Furthermore, I have been very surprised at how well our
various materials, works and collections have worked together, and how
there have been quite unconscious themes that recur, especially the
theme of death.

Sebastian: I think it is a success that we have managed to create one
work by four artists. I think the very playful approach to the process has
worked really well. It reminded me of those drawings you made as a child
with others: one drawing the head, another drawing the upper body and
another the feet. We have all contributed with something different, but it
has come together into a new form, a unit. After all, it’s very spontaneous,
so communication is definitely the key!

4. How have you experienced the preparations for the exhibition and
collaboration with Viborg Kunsthal as the setting for an exhibition
that will become part of a common process on site?

Sebastian: I really appreciate the support and experimental approach of
Viborg Kunsthal as the result of the work for a long time was quite open.
It feels great that we were given the needed trust, freedom, help and
platform to build this exhibition.

Nina: I guess you could say that’s this has been an exhibition that really
has activated the “Principles of Randomness”. Suddenly everything was
very uncertain and chaotic. With Covid-19 everything went up in the air.

Would there be an exhibition at all? There was no choice but to keep on
working. In an almost empty house, in an almost empty city. Very strange,
very intense. Almost meditative. A kind of therapy, maybe.

Steen: The collaboration with Viborg Kunsthal has been quite straightforward
and has been based on mutual trust, which, as mentioned earlier,
has been necessary since the exhibition is structured as a collective
process as a site-specific work.

Sano: All though I couldn’t go to Denmark and Viborg Kunsthal to participate
in the process of installing the work of art, I am very grateful that it
was possible to be a part of the exhibition in this way and to communicate
with the other artists.

5. How did the current time of crisis caused by the Covid-19 pandemic
influence the process and the exhibition?

Steen: Of course, it has been an obstruction that we were hit by a pandemic,
and it raised many nerve-wracking questions: will the exhibition
be realized? How would it be to work on something site-specific as four
artists, of which not all have the opportunity to be present. We have had
to work with both a plan A, a plan B and several alternatives. Fortunately,
the 14-day postponement of the exhibition meant that Sebastian could
come to Viborg from Sweden, but unfortunately Sano could not come
from Japan.

Sano: I couldn’t go to Viborg Kunsthal and therefore I am only part of the
exhibition with digital data of my art works. In addition to that, I was sick
for a long time and couldn’t make any new art works.

Sebastian: I almost gave up the idea to come to Viborg when Denmark
closed its border to Sweden, but then I was so happy to learn that it
became possible to come with the help of the official invitation! I was
afraid to be depressed, but now I am even more motivated and full of
energy!
On a personal level, it also means a lot to me as it is the first exhibition
since my show in Vienna in February this year and after my planned
exhibitions in Belgium, Norway and Canada had to be postponed and
there might be more projects that will be stopped by the pandemic.
However, I used the boring time during the absurd crisis to produce some
more works for the exhibition in Viborg and to expand my collections
which probably was helpful for my mental health.
Finally, I must say that it is wonderful that I can return to Viborg and these
days I don´t take anything for granted and I am even happier about this
type of ”normality”!

Nina: There has been a lot of doubts about the exhibition all way through.
And in a way it has become a part of the work. Something external intervened.
The work, the exhibition, the effort, the situation all in all.
Somewhere between stillness and waiting. Abandonment and indifference.
And a furious determined energy. To do something, to act, to produce.
To work. In a way, it became a form of immersion. In the middle of the insecurity,
the stillness.

Exhibition catalog, Viborg Kunsthal, 2020

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Review in Västerbottens-Kuriren, October 9, 2019

Estetisk associationslek stor stil

Fjällvyer, en giljotin för att kastrera grisar, känd västerbottnisk konst och en nyplockad svamp. Gammalt arkivmaterial blandas med bilder från Instagram i Sebastian Mügges gigantiska collage tecknade med ritkol direkt på väggarna i utställningshallen på Västerbottens museum.

Konstnären har hållit på en vecka med att föra över ett urval av sina skisser till väggens rosafärgade fält, och han kommer att fortsätta ända fram till öppnandet av utställningen på söndag. Sammanlagt ska 330 kvadratmeter fyllas med hans estetiska associationslek som undersöker Västerbottens skiftande identitet.
- Det är jobbigt men en kul utmaning, och nu är jag nästan klar, säger Sebastian Mügge, lite trött i axlarna och glad.

Det är ungefär två år sedan han fick idén att gräva djupare i museets omfattande arkiv efter bilder och berättelser om Västerbotten. Han har ägnat otaliga timmar i trä-, textil-, arkeologi-, konst- och fotoarkiven med sitt förutsättningslösa letande. För att komplettera det historiska med samtiden har han dessutom tittat igenom bilder på Instagram med hashtaggen Västerbotten.
En liten del av det gigantiska materialet har han omvandlat till skisser som utgör underlaget till de collage han skapar direkt på väggarna.
- Jag har gjort ett urval av ett urval och sedan har delar av det sammanflätats i väggmålningarna.
Föremålen ur arkiven som döljer en hel berättelse har varit mest spännande. Tillsynes triviala saker som med medföljande fakta blir generellt och mer intressant.

I utställningshallens vita rymd har de rosa fälten placerats så att det ska kännas logiskt och skapar tillräckligt med luft så att det inte upplevs som kaos. Av enkla träväggar bildas ett hus i mitten av hallen. Även det målat i rosa vilket har sin förklaring.
- Färgen gestaltar museet. Jag har tänkt falurött när jag ser husen på området och sedan blandat med de vita väggarna inomhus. På det sättet kommer området in i hallen och dessutom funkar det rent estetiskt, säger Sebastian.
Även ytterväggarna på huset i hallen ska fyllas med kolteckningar och på insidan ska alla skisserna visas tillsammans med de föremål ur arkivet som Sebastian har valt att lyfta fram.
- Det är intressant att visa vad museet har samlat in och hur det har förändrats genom tiderna, och det är spännande att den här utställningen blandar röster ur historien med nuet, säger konstantikvarie Suzanne Steneberg.

Inget får gå fel när Sebastian tecknar direkt på väggen och inför varje nytt fält som ska fyllas börjar han med att föra över en eller delar av en skiss som han sedan associerar vidare på. En gammal mjölsikt av ett kossas juver där spenarna sitter kvar samsas med Helge Lindes landskapsbild tillsammans med mycket annat i ett av collagen. Den välkända Getarpojken av CM Lindqvist har fått på sig den äldsta av museets hattar från 1600-talet sittande bredvid en betydligt nyare mjölkförpackning på ett annat collage, och så håller det på.
- Bilderna växer fram estetiskt och rik på kontraster. Allt finns där och skapar en helhet med både allvar och det som är roligt. Det får inte bli för deppigt för då orkar ingen ta del av det, säger konstnären.
Att jobba stort ger en speciell känsla, tycker han som gjort liknande direktmålade utställningar på andra platser, men aldrig så stora.
- Det är det klart största tecknade verket som har gjorts i Sverige, bara graffitimålningar är större, säger Suzanne Steneberg.
Collagen, skisserna, arkivföremålen och en film som visar arbetsprocessen utgör en helhet under titeln Vänligen bekräfta att du är en människa. En association till frågan som kan komma upp på nätet där vi ska bekräfta att vi inte är en robot.
- Det väcker bland annat den filosofiska frågan vad det är att vara människa, säger Sebastian Mügge, som efter de 16 utställningsveckorna kommer att få sitt storslagna verk försvinna när väggarna målas över.
- Det är lite sorgligt men jag vet ju att det kommer hända så det blir bra.

Karin Bernspång

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Many artists say that what motivates them to keep creating is their own artistic process. The finished work is often entirely uninteresting for the artist. It is the path to that finished work- the journey of discovery every work of art sends their creator on – that is important. The final result is given to the public, to us observers to discover and make into our own experience.

Sebastian Mügge has given Örebro residents and visitors to the site of his work before the exhibition a unique opportunity, however. The chance to view the journey of discovery unfold and see a large work emerge on the facade of a building. Mügge often works with the present and the past simultaneously. He weaves in the local history of the work´s site in rich coal drawings that emerge associatively.

This work becomes particularly interesting when you consider that Gamla gatan is one of only two streets in Örebro that has survived from the medieval period. Näbbtorgsgatan on Söder is the other. Both streets have a curvature that testifies to the city`s expansion during the Middle Ages, when roads were built around existing structures rather than in accordance with the municipal development plans that later became the norm.

Mügge`s work was created as a sort of document of our times. Site-specific installations not only bring something new to the place in which they emerge. The also – at least in the case of his work – soak in the atmosphere and spatiality of that place. Its spirit, or genius loci as the Romans called it. This gives Mügge`s monumental image a double presence in a space that has otherwise been completely reset but which still houses a hidden history. He evokes this history without a clear time axis but with a wide cultural horizon.

Sebastian Mügge`s imagery evokes a timeless world in the sense that it doesn`t take place in one space with one central perspective – in one controlled "scene". The image emerges associatively, where actual events and stories are interwoven with anecdotes and playful insights. A seamless narrative in which figures, worlds, objects and landscapes form a multi-scale realm with dreamlike transitions. His work thus takes on a lightly surrealistic tone that is simultaneously deeply serious and liberatingly irreverent.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Många konstnärer uttrycker att själva motivationen att förbli skapande är just deras egen konstnärliga process. Det färdiga verket är ofta i sin helhet ointressant för konstnären. Det är vägen dit som är den kunskapsresa som varje konstnär föder och göder hos det skapande subjektet. Slutresultatet lämnas över till offentligheten, till oss betraktare att upptäcka och göra till vår upplevelse. Sebastian Mügge har i alla fall gett örebroarna och besökare som passerat platsen fram till utställningens öppnade ett unikt tillfälle se ett sort fasadverk växa fram. Han arbetar ofta med nutid och historia samtidigt. Han väver in den lokala platsens historia i mustiga kolteckningar som växer fram närmast associativt. Så blir det här verket extra intressant eftersom Gamla gatan är en av få kvarvarande gator i Örebro med medeltida sträckning. Det är bara Näbbtorgsgatan på Söder som också har det. Båda gatorna har en kurvatur som skvallrar om stadens utbredning under medeltiden, mer av nödvändighet och anpassad till förhållandena, än en övergripande plan som på senare blivit det vanliga. Sebastian Mügges verk skapas som ett sorts samtidsdokument. Platsspecifika installationer är det inte bara just där de växer fram, utan i det här fallet ett verk som tar in platsens stämning och rumslighet, det genius loci, platsens ande, som romarna kallade det. Det gör hans monumentala bild dubbelt närvarande på en yta som annars varit helt nollställd men som lika fullt rymmer en dold historia. Han framkallar den utan tydlig tidsaxel med vid kulturell horisont. Sebastian Mügges bildvärld är en gränslös värld i meningen att den inte utspelar sig i ett rum med centralperspektiv i en kontrollerad « scen ». Bilden växer fram associativt där faktiska saker/historier vävs samman med anekdoter, lekfulla infall. En sömnlös berättelse där figurer, världar, ting och landskap bildar en värld med olika skalor och vars övergångar liknar drömmens. Hans arbeten får därför en lätt surrealistisk ton som på en gång är djupt allvarlig och befriande respektlös.

OpenART Biennale, 2019

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Viktigt Meddelande till Allmänheten

Minns du hur det kändes när du fick broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” i handen i somras? Det var omöjligt att inte reagera även känslomässigt, eller hur? Men broschyrer om katastrofberedskap har en lång historia och har i Sverige delats ut till alla svenska hushåll sedan 1943. Det är i det bildspråk som följer med just kris- och katastrofberedskap som konstnärerna Christoph och Sebastian Mügge börjar sin lekfulla bearbetning över några av vår tids mest allvarligaste frågor. ”Vilka får vara med inom vår bild av trygghet?” ”Vad är egentligen gemenskap” och ”Gäller omsorgen alla ifall krisen eller kriget kommer?”

Själv växte jag upp i Finland, med vetskapen om en möjlig aggression från Ryssland som högst påtaglig. Berättelser från kriget, både det finska vinterkriget som utkämpandes mot Sovjetunionen och Fortsättningskriget som inträffade bara ett år senare hade min egen farfar stridit i. Krigsminnena återkom vid varje besök hos farföräldrarna, medan min farfar satt i gungsstolen och gestikulerade hur han ensam hade tillfångatagit några ryska soldater så kom min farmor med ytterligare sex paket kaffe som hon prompt skulle skänka min mamma. Jag minns mammas reaktion på gåvorna bäst, en artig genans kring gesten som så tydligt markerade krismedvetenhet och fattigdom. Som tonåring flyttade min familj till Hawaii, USAs femtionde stat och enligt den hawaiianska urbefolkningen en ockuperad plats. Nu kom frågan om krisberedskap att ta sig nya och olika uttryck beroende på etniskt ursprung. Kunde det vara så att den amerikanska staten, som tillhandahöll allt från infrastruktur, utbildning och just militärt försvar i själva verket var den makt vi alla behövde skyddas emot? Och hur skulle en sådan motståndsmobilisering eller frigörelse i så fall se ut? Ett annat återkommande hot kom från de krafter som också gjorde öarna så underbara och högt älskade av oss som bodde där, tsunamis, vulkanutbrott, orkaner, jordbävningar. Så gott som varje år var det en ny annalkande naturkatastrof på väg in mot öarna inom 24 timmar och badkaret fylldes som vattenreserv och skafferihyllorna med batterier och stearinljus.

Vad är då ”Viktigt meddelande till allmänheten” rent konkret för en slags konstutställning och hur kan den ses av dig som besökare? ”Viktigt meddelande till allmänheten” är en multidisciplinär installation som fritt blandar just kalla krigets kapprustning och katastrofberedskap med samtida företeelser på ett lekfullt och humoristiskt sätt. Utställningen ställer frågor om behovet av skyddsrum eller vem som ska släppas in den trygga gemenskapen som ter sig självklar och nästintill tröstande inuti men kan uppfattas som en aggressiv fästning utifrån.

Medan de flesta länder byggde skyddsrum bara för regering, samhällselit och militär valde folkhemmet Sverige att gå en annan väg och erbjuda skydd åt alla medborgare. Att Sverige dras in i ett krig kan idag tyckas vara ett osannolikt scenario. Ändå påminner oss symbolen blå triangel på orange kvadrat, vilken utmärker skyddsrum i alla svenska bostadsområden, att man inte kan ta fred eller den höga standarden som vi är uppväxta med för givet.
En större del av utställningen i Södertälje konsthall undersöker vad som ryms i ett så kallat beredskapsförråd, det vill säga olika nödvändighetsartiklar som behövs för att överleva krig eller andra nödsituationer. Under kalla kriget ansågs risken för en attack med kärnvapen vara stor. Eftersom en attack skulle få förödande konsekvenser för ett lands livsmedelsproduktion beslöt man att lägga upp strategiska förråd av vissa livsmedel. Fenomenet lever idag vidare i den så kallade ”prepperrörelsen” (från engelskans ”to prepare”/”att förbereda”) i vilken anhängarna har gjort det till sin livsstil att förbereda sig för möjliga katastroflägen. Välkommen att utmanas, fundera vidare på utställningens tematik och kanske inspireras till att ta dig an tankar kring gemensamma lösningar till våra framtida globala samhällsutmaningar.

Joanna Sandell, director at Södertälje Konsthall, 2018

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Interview with Sebastian Mügge & Christoph Mügge for the exhibition catalog "Dat Maache me us de Lameng" (DAS ESSZIMMER - Raum für Kunst+)

SF:    Christoph und Sebastian, für Eure Ausstellung Dat Maache me us de Lameng hier im
         ESSZIMMER habt Ihr Euch mit Eurer Heimatstadt Bonn auseinandergesetzt, liebevoll,
         kritisch und mit Vergleichen zu Umeå in Schweden, wo Sebastian aktuell zu Hause ist.
         Was war Eure Motivaton, Euer Interesse für diese persönliche Annäherung?

CM: Da wir in Bonn, bis wir Anfang 20 waren, gelebt haben, war das mit Sicherheit die
         wichtigste Zeit in unserem Leben. Und jedes Mal, wenn wir nach hierher
         zurückkommen, werden viele Erinnerungen aus unserer Kindheit und Teenagerzeit
         geweckt. Mittlerweile haben wir lange nicht mehr in Bonn gewohnt, aber eine enge
         Bindung wird immer bestehen bleiben. Es ist auch die Stadt, in der wir anfingen, uns
         ernsthaft für Kunst zu interessieren und uns also sowohl bewusst als auch unbewusst
         entscheidend geprägt und daher war es ein interessanter Ausgangspunkt, dieses Umfeld
         und gewisste Aspekte künstlerisch aufzugreifen, die für uns typisch Bonn sind bzw.
         ganz anders als unser Alltag in Schweden. Vieles, was wir hier nie infrage gestellt
         haben, wurde uns erst bewusst, nachdem wir weggezogen sind.

SM: Nach mehreren Jahren im Ausland bekommt man wohl zwangsläufig eine andere
         Perspektive und beginnt, seine alte Heimat in neuem Licht zu sehen. Mit dem
         Wohnortswechsel fällt einem dann auf, dass vieles, was man vorher als vollkommen
         normal angesehen hat, in den Augen anderer als etwas Spezielles oder gar Exotisches
         aufgefasst wird. In anderen deutschen Städten kann die Hauptstadtzeit als etwas
         Seltsames wahrgenommen werden: Als Kind fand man es jedenfalls nicht sonderlich
         befremdlich, Helmut Kohl in der Schule zu begegnen, dem schwedischen König auf
         Staatsbesuch als Kind schwedischer Eltern die Hand zu schütteln und den Klassenraum
         mit kosmopolitischen Diplomatenkindern zu teilen.
         Das rheinische Lebensgefühl, insbesondere die Gewohnheit, mit einer Bierflasche
         bewaffnet auf offener Straße ein angeregtes Gespräch mit Freunden zu führen, wäre
         vollkommen undenkbar in meinem neuen Heimatland Schweden, wo zur Schau
         gestellter Frohsinn und spontane Treffen kritisch beäugt werden und Trinken im
         öffentlichen Raum außerdem verboten ist. In diesem Sinne bin ich aber Rheinländer
         geblieben und vermisse die Toleranz und Lebensfreude meiner alten Heimat. Das
         rheinische Lebensgefühl meinen Kindern zu vermitteln fällt mir aber nicht leicht, erst
         recht nicht, wenn wir gemeinsam mit assimilierten deutschen Familien Karneval oder
         St. Martin in Nordschweden feiern. Diese Art von Feier kommt mir genauso spaßig und
         authentisch vor, wie schwedische Traditionen – beispielsweise Mittsommer – in einem
         x-beliebigen deutschen IKEA-Möbelhaus zu feiern.
         Ich stelle mittlerweile auch fest, dass ich Bonn häufig vermisse, vor allem im Winter,
         wenn man Bart bei angenehmen -20 Grad vereist und ich in Gedanken versunken am
         Rhein – für mich ist jeder Fluss grundsätzlich der Rhein – in Umeå flaniere, die
         Produkte eines gewissen Bonner Süßwarenherstellers als eine Art Antidepressiva
         verschlinge und an der mittelmäßigen Tony Cragg Skulptur verweile, um dort zu
         meditieren und mir das milde Klima im Rheinland vorzustellen.
         Gleichzeitig wird mir aber von alten Freunden in Bonn vorgeworfen, sehr schwedisch
         geworden zu sein, politisch korrekter und vorsichtiger zumal und mein Trinktempo lässt
         wohl auch zu wünschen übrig. Die neue Heimat hat mich zweifelsohne auch mehr
         geprägt, als ich anfangs noch wahrhaben wollte. Als ich neulich am Puff in Bonn
         vorbeigefahren bin, habe ich diesen Ort jedenfalls mit schwedischen Augen betrachtet:
         in meiner neuen Heimat ist Prostitution eine Straftat und gesellschaftlich verpönt.

SF:   Bei gemeinsamen Ausstellungen in der Vergangenheit, zum Beispiel 2017 Det stora
        soprumsnöjet, in der Kunsthalle in Kristianstad (SE) habt Ihr Euch ja auch intensiv mit
        dem Ort auseinandergesetzt und diese Forschung installativ umgesetzt. Würdet Ihr dies
        als eine zentrale Methode Eures künstlerischen Arbeitens bezeichnen?
        Und wie unterscheidet sich Eure gemeinsame künstlerische Praxis von der jeweiligen
        individuellen künstlerischen Praxis, da Ihr ja nicht nur gemeinsam arbeitet, sondern nach
        wie vor auch als Einzelkünstler unterwegs seid.

CM: Die Idee, ein Müllzimmer in Jahrmarktsästhetik zu konstruieren hatten wir schon bevor
        wir dafür einen geeigneten Ausstellungsraum gefunden hatten. Als wir bei der
        Kunsthalle in Kristianstad mit unserem Vorschlag auf offene Ohren gestoßen sind, hatten
        wir die idealen Rahmenbedingungen, um aus der Idee so viel wie möglich heraus zu
        holen. Wir haben dabei auf die gegebenen Räumlichkeiten geantwortet und vor Ort sehr
        spezielles Material gesammelt. Ein ähnliches Recyclingthema hat acht Monate später zu
        einer gänzlich anderen Ausstellung bei OK Corral in Kopenhagen geführt, was an
        unterschiedlichen Faktoren lag (kein Budget für Material, kleinerer Kellerraum und
        kaum Hilfe beim Aufbau), aber vor allem daran, dass wir vermeiden wollten, dass sich
        beide Ausstellungen zu sehr ähneln. Beim ESSZIMMER war es der Fall, dass Du uns
        erst die Ausstellung angeboten hast und wir daraufhin überlegt haben, welche Thematik
        geeignet wäre und wie wir die Räume bespielen könnten. Es war uns bei dem Projekt
        wichtig, etwas ganz anderes zu machen, als das, woran wir zurzeit sonst arbeiten, weil
        eine große Einzelausstellung in unserem Geburtsort schon etwas sehr Besonderes ist. Mit
        Sicherheit ist das Ortsspezifische eine unserer zentralen Methoden, die allerdings nicht
        wichtiger ist, als die anderen Arbeitsweisen/Techniken/Herangehensweisen, die wir
        benutzen. Bei unserer ersten großen Zusammenarbeit nach mehreren Jahren kamen viele
       Ausdrücke zusammen, mit denen wir beide schon zuvor gearbeitet hatten. Sebastian hatte
        z.B. viele Installationen aus Papierbällen zusammengesetzt oder mit Kohle auf Wänden
       gezeichnet und ich hatte bereits in mehreren Ländern skulpturale Arbeiten aus
       Mülltonnen realisiert. In Kristianstad haben wir diese und viele andere Techniken, mit
       denen wir eine langjährige Erfahrung haben, neu kombiniert, was zu einer Ausstellung in
       einer größeren Vielfalt geführt hat, als je zuvor. Natürlich müssen wir auch Kompromisse
       eingehen, wenn wir zu zweit sind, meistens werden wir mit dem Resultat aber beide
       glücklich und zufrieden, weil wir uns künstlerisch sehr nahe stehen. Es ist nur von
       Vorteil, Vorschläge zunächst untereinander zu diskutieren, um so die weniger
       interessanten Ansätze auszusieben und Aspekte zu finden, die lohnenswert sind, weiter
       vertieft zu werden.

SM: Da hat mein Bruderherz vollkommen Recht! Außerdem kann ich mich des Eindrucks
        nicht erwehren, dass unsere gemeinsamen Ausstellungen um einiges wilder und
        detaillierter sind als unsere Einzelausstellungen. Ein weiterer Vorteil ist, dass wir im
        Doppelpack auch logischerweise doppelt so effektiv arbeiten: Zwei Mügges erledigen
        den Aufbau oftmals in null Komma nichts. Häufig entstehen unsere großformatigen
        Installationen in einem begrenzten Zeitrahmen, da kann schon eine Stunde mehr
        ausschlaggebend sein – und natürlich versuchen wir uns dann gegenseitig zu motivieren
        und anzuspornen. Und falls dann einer von uns während des Aufbaus krank werden
        sollte, kann der andere notfalls für ihn einspringen, diese Art von Sicherheit fällt
        natürlich bei Einzelausstellungen weg…

SF: Für die Ausstellung im ESSZIMMER habt Ihr Euch ja im Vorfeld inhaltlich, konzeptuell
       und zeichnerisch mit Bonn, dem Karneval und Beethoven auseinandergesetzt. Das
       Sammeln von Karnevals-Objekten hat sich als recht schwierig erwiesen und auch
       HARIBO hat uns eine Absage erteilt, die jetzt – als große Abschrift – im vorderen
       Ausstellungsraum nach zu lesen ist. Das heißt, Ihr musstet also ständig Eure Pläne neu
       überdenken und Euch neu sortieren. Auch Christophs ungeplanter Unfall am ersten Tag
       des Aufbaus, hat nochmals Planungen über den Haufen geworfen und es mussten
       Entscheidungen neu überdacht werden. Diese rollende Planung birgt ja viel Risiko –
       gelingen und scheitern liegen da nah beieinander. Zudem ist jede Arbeit, jede realisierte
       Installation, jede Wandzeichnung ein Unikat auf Zeit, das in dieser Form nicht mehr
       reproduziert werden kann. Man hat es gesehen oder nicht. Wie wichtig ist Euch diese
       Vergänglichkeit und die trotz dem Verweben und Verbauen von viel Material such am
       Ende einstellende Immaterialität Eurer Installationen?

SM: Das stimmt, manchmal werden unsere Pläne ohne Vorwarnung über den Haufen
       geworfen und dann muss man gezwungenermaßen radikal umdenken und aus der Not
       eine Tugend machen. Diese eher unangenehmen Überraschungen können
       einen entweder vollkommen lähmen und zur Verzweiflung treiben, oder ungeahnte
       kreative Energie freisetzen. Oftmals finden wir zum Glück Lösungen, mit denen wir
       zufrieden sind und daher versuchen wir unsere Installationen als relativ offene
       Prozesswerke zu verstehen. Et kütt wie er kütt! Die Absage von HARIBO haben wir
       anfangs als herben Rückschlag erlebt, weil wir ehrlich gesagt fest damit gerechnet hatten,
       dass wir ihren Müll – den sie ja eh entsorgen müssen – als wichtigen Bestandteil unserer
       Installation verwenden könnten. Als hoffnungsloser Optimist hatte ich bereits Skizzen
       angefertigt, wie wir eine Vielzahl von Kartons als eine Art Bonner Brillo-Boxen
       übereinanderstapeln und damit den Raum neu definieren könnten. Daraus ist dann
       natürlich nichts geworden, aber nach einem intensiven Brainstorming sind wir schließlich
       zu dem Entschluss gekommen, offensiv und auch humorvoll mit dieser Niederlage
       umzugehen, daher wird der Besucher auch direkt am Anfang mit einer majestätisch
       anmutenden Absage begrüßt und kann damit auch am künstlerischen Prozess teilhaben.
       Als rheinische Frohnatur lässt man sich so leicht nicht kleinkriegen und der zur Schau
       gestellte Negativentscheid kann daher auch als eine Referenz auf das Bröckemännche
       gesehen werden, das seinen Hintern zur Beueler Seite streckt.
       In unserem Kindergarten in Bonn der 80er gab es damals den sogenannten
       Kaputtmachtag. Jeden Freitag wurden die oftmals großen LEGO-Kreationen zerstört,
       damit man am Montag wieder neue Fantasiewelten erschaffen konnte. Dieser radikale
       Eingriff und die Zerstörungswut war sogleich hochgradig deprimierend und befreiend
       und so halten wir es auch mit unseren temporären Installationen, die nach der Ausstellung
       zerlegt, entsorgt und damit auch dem Markt entzogen werden. Eine schmerzhafte
       Angelegenheit, die aber auch den Vorteil hat, dass man bestenfalls den Moment
       bewusster genießt, da man genau weiß, dass die ausgestellten Werke nicht für die
       Ewigkeit konzipiert wurden und die Finissage daher einer Art Beerdigung oder
       Trauerzeremonie gleicht, wo man womöglich wehmütig der verschwundenen Arbeit
       gedenkt. Eine vernünftige Dokumentation ist daher umso wichtiger, weil die
       Installationen nach der Ausstellung schließlich nur auf Fotos und in der Erinnerung der
       Besucher existiert.

CM: Die Entmaterialisierung ist bei den meisten unserer Ausstellungen von Anfang an fest
        mit eingeplant. Ein wichtiger Grund dafür ist auch, dass wir beide nach unserem
       Abschluss vor großen Problemen in Sachen Logistik und Lagerung standen und zu dem
       Zeitpunkt erschienen uns temporäre Projekte aus alltäglichen und unorthodoxen
       Materialien als die sinnvollste Strategie, um weiterhin künstlerisch aktiv sein zu können.
       Die Entscheidung, Kunst nur für einen vorab festgelegten Zeitabschnitt zu schaffen
       erklärt auch meine rege Teilnahme an internationalen Artist-in-Residence Programmen.
       Auf diese Art konnte ich an vielen Orten skulpturale Großprojekte durchführen, ohne mir
       um Rücktransporte und Lagerung Sorgen machen zu müssen. Danach musste die Planung
       von vorne beginnen und neues Material eingesammelt werden, was immer ein guter
       Neuanfang war: sich komplett von einer ganzen Ausstellung trennen zu müssen, die oft
       nur ein paar Wochen vorher fertig geworden war, ist mir aber auch nicht immer leicht
       gefallen und in manchen Fällen hatte ich Einfälle, wie ich bestimmte Teile
       wiederverwenden könnte, als es schon zu spät war, weil ich genau diese schon entsorgt
       hatte. In letzter Zeit enthalten meine bzw. unsere Installationsprojekte immer auch
       Elemente, die ich auf keinen Fall anschließend zerstören möchte, diese fließen oft in
       andere Installationen ein und funktionieren als Bindeglied zwischen den
       unterschiedlichen Ausstellungen. Es ist uns dabei jedoch wichtig, dass sie dann ganz
       anders arrangiert werden, weil wir zu eindeutige Wiederholungen auf jeden Fall
       vermeiden wollen.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Review in General-Anzeiger Bonn, September 20, 2018

Karneval und Chaos

Bonn ist Thema in der Galerie Das Esszimmer

Welche kulturellen, politischen, ökonomischen, infrastrukturellen Kennzeichen prägen das heutige Profil der einstigen Bundeshauptstadt Bonn? Diesem Fragenkomplex spürt eine aus ergiebigen Lokalrecherchen hervorgegangene Inszenierung der in Schweden lebenden Brüder Christoph und Sebastian Mügge nach. Wirksam wird in ihrem abgefahrenen Projekt "Dat Maache me us de Lameng" ein experimentell grundierter Pendelschlag zwischen emotionaler Nähe und kritischer Distanz, zwischen Detailreichtum und knappen Statements, Komödiantentum, Parodie und Ernst sowie zwischen Bonns Gestern und Heute.
Markenzeichen des Künstlerduos bilden teils an Environment-Kunst erinnernde, provokante Assemblagen, 3D-Collagen, wo sich "Vorgefundenes" mit selbst Gemachtem verfilzt. So fusionieren etwa in einem straff gegliederten Vorspiel signalhafte Readymades mit zeichnerisch exzellenten Porträtstudien, Linolschnitten und Wandobjekten. Das leicht angestrengt wirkende Streben nach Identitätsinsignien wie etwa Beethovenmetropole, Welt- und Gipfelkongressforum gerät auf Hochtouren im "organisierten Chaos" (Christoph) des karnevalistisch beschallten Zentralaktes.
Unermüdlicher Detektivinstinkt ist angesagt angesichts einer mit kapriziös komplexen Anspielungen gespickten Erlebnislandschaft, einem exorbitanten Materialklüngel, geschwängert mit Kinderstuben- und Jahrmarktklima. Eine brillante XXL-Wandzeichnung (Kohle) spiegelt in ihren Hauptachsen und Schleichwegen ein Bonner Geschichtsleben wider, das von düsteren Nachkriegszeiten bis zur Ära der 1980er Jahre reicht.
"Ein insgesamt eher liebevolles Porträt", meint Sebastian Mügge mit Augenzwinkern.

Christina zu Mecklenburg

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Article in kunst:art, September/October edition, 2018

Spurensuche

Christoph und Sebastian Mügge im Esszimmer in Bonn

Großformatige Installationen gehören zu den auffälligen Werken der Brüder Christoph und Sebastian Mügge. Die Künstler, als Bildhauer, Maler, Filmemacher und eben Installationskünstler tätig, erstellen die raumgreifenden Arbeiten teilweise gemeinsam. Detailreich reihen sich Fundstücke aus der Natur, Holz, Alltagsgegenstände oder Abfallprodukte ein in ein komplexes Ganzes, das sich für den Betrachter vermutlich nie ganz erschließen wird, stets jedoch genügend Raum lässt für eigene Rückschlüsse.

Dabei gibt es viel zu entdecken, wenn sich, wie zum Beispiel bei einer Installation aus dem Jahr 2018, scheinbar endlose Reihen und Flächen unterschiedlich großer Pyramiden aus blauem und orangefarbenem Papier an Wänden und über weite Teile des Raumes aneinander reihen. Dazu kommen die 5.500 handgefertigten Papierbälle! Die vereinzelt vorkommenden freien Stellen sind bestückt mit allerlei Gegenständen aus dem Haushalt, leeren Milchtüten aus unterschiedlichen Ländern zum Beispiel oder selbst beschrifteten Tupperdosen. Wie so häufig bei Christoph und Sebastian Mügge entsteht der tiefere Sinn durch ein Zusammenspiel aus Kunstwerk und persönlicher Erfahrung oder Weltanschauung des Betrachters. Nun kommen die beiden für eine Stippvisite aus ihrer Wahlheimat Schweden zurück in ihre Geburtsstadt Bonn. Im Gepäck haben die Brüder Pläne für eine raumgreifende Installation, die sie eigens für die Ausstellung im Kunstraum Das Esszimmer in Bonn anfertigen werden. Bereits der Ausstellungstitel Dat Maache me us de Lameng lässt aus ein humorvolles Projekt schließen, bei dem es augenzwinkernd um die persönliche Vergangenheit in der ehemaligen Hauptstadt geht. Kritisch beäugt werden Bemühungen, als mittelgroße Stadt nicht der provinziellen Belanglosigkeit anheimzufallen. Aber als rheinische Frohnatur lässt man sich so schnell nicht unterkriegen…

Sebastian Mügge zog es bereits 2011 zum Kunststudium nach Umeå in Schweden in die Heimat der Mutter. In seinen Werken verarbeitet er Themen wie Identität, Kindheit, Konflikt oder Schuld. Es ist ihm ein Anliegen, unterschiedliche künstlerische Disziplinen zu einem Gesamtkunstwerk zu verbinden. Christoph Mügge studierte von 2006 bis 2013 an der Kunstakademie in Düsseldorf zunächst Malerei bei Tal R und war Meisterschüler von Reinhold Braun. Bereits in der Malereiklasse begann er sich mit Collagen in Richtung Dreidimensionalität zu entwickeln, bis er schließlich 2011 zur Bildhauerei bei dem Briten Professor Richard Deacon wechselte.

Bereits in seinem zweiten Studienjahr bekam er die Chance, an einer Gruppenausstellung im Kunsthistorischen Institut der Rheinischen Friedrich-Wilhelm-Universität in Bonn teilzunehmen. Es folgten weitere Ausstellungen noch während seiner Studienjahre sowie Studienaufenthalte in verschiedenen europäischen Städten. Neben einer regen internationalen Ausstellungstätigkeit sind Christoph und Sebastian Mügge in zahlreichen Sammlungen vertreten. Auf das Projekt in Bonn kann man gespannt sein!

Karin Gerwens

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Review from Kultursidan.nu, May 17, 2018

Pyramiden och andra tecken

NORRKÖPING En blå liksidig triangel på orange botten. Konstnärerna och bröderna Christoph och Sebastian Mügge begrundar skyddsrum på Verkstad konsthall. Do you wanna play Duck and Cover with us? är en detaljrikt överflödande utställning/installation som leder tankarna åt alla håll.
– Vi har förberett oss i månader, säger Christoph Mügge.

Rummet bär syn för sägen. På väggarna sitter hundratals bilder med olika motiv, alla med pyramidens grundläggande och uråldriga form, i varningstriangelns färger blått mot orange (men också små röda varningstrianglar.
Fönsternischer, avgränsade golvutrymmen och ett stort nät mitt i rummet är fyllda av minutiöst samlade, bearbetade, hopfogade detaljer. Det mesta skulle kunna kallas skräp men de kallar det återvinning och omvandlar det till konst av det slaget som sätter igång tankar.

– Saker som man tar med sig för att överleva. Men vad gör man sedan när man ätit och druckit och alla förpackningar är kvar?
Frågan är retorisk och skulle kunna stanna i det fyllda rummet som till mer än hälften är ordnat men till en mindre del består av ännu oordnade bitar av papper, plast, folie. Frågan växer och blir till ett gigantiskt sopberg. Vad gör vi när vi utnyttjat jordens alla resurser för fågel, fisk och mittemellan?
Frågan skjuter långt utanför Verkstads tillfälliga skyddsrum, den omfamnar hela världen och alla tider.

Det är lekfullt och allvarligt på samma gång. Liksom den journalfilmskorta videon Skyddsrum – Duck and Cover, som gett utställningen dess namn, där Sebastian Mügges barn och familjens marsvin söker skydd.

Svensk-tyska bröderna Christoph och Sebastian Mügge är konstnärer med separata utbildningar och karriärer. Den ene bor i Malmö medan den andre bor i Umeå. De har på sista tiden börjat samarbeta, nyligen gjorde de en soprumsutställning i Kristianstad som fick en fortsättning i Köpenhamn. Estetiken är snarlik berättar de, mycket skräp som ordnats med stor omsorg.
– Utställningen är situationsanpassad, till rummet, tiden och materialet, förklarar Sebastian Mügge som berättar att skyddsrumstemat med delar av materialet kommer att återuppstå i Södertälje konsthall senare i år.

Tillbaka till skyddsrummet här och nu. I samtalet, som utställningen i allra högsta grad uppmuntrar (gå inte dit ensam), bubblar fakta fram. Folkhemssverige byggde skyddsrum till hela befolkningen medan andra länder enbart byggde bunkers för den politiska ledningen. Fast 2004 upphörde staten att stödja byggande av skyddsrum i flerfamiljsfastigheter.
– När vi började med idén kom nyheterna slag i slag. Sverige behöver bygga nya skyddsrum, vi har ju ökat från sju till tio miljoner invånare, säger Christoph Mügge.

Vid sidan av pyramiderna – som grav- och tempelpyramider i forntida och nutida civilisationer, som befolkningspyramider, som jordens geologiska perioderpyramid, som matpyramid, som byggklossar, som… finns ytterligare några tecken.
Kanske att de silverglittrande foliehattarna skulle kunna räknas som rundade pyramidformer men de tecknar ändå en gräns. ”Foliehattar” kallas personer som varnar för sådant som inte anses vara bevisade faror: som strålning från mobilstationer, mikrovågor, chemtrails. Kanske konstnärerna satt dit dem som gränsvakter?

En annan figur är sköldpaddan. ”Den bär sitt skyddsrum med sig” påpekar Sebastian Mügge som målat ett stort sköldpaddsskelett på en av väggarna. Samtidigt finns den i Donald Trumpnischen där den bär på den beryktade tryckknapp som kan omintetgöra världen. (Att atomstrålning är farlig är klart bevisat.) Det är bara att hoppas att sköldpaddans saktfärdighet bromsar alla ivriga tryckare.

Morfars vimplar från 1960-talet måste också nämnas. Han besökte USA och fick med sig vimplar hem, med en indian, med John F Kennedy, med flera. De är dammiga och smutsiga av ålder men ger ytterligare perspektiv.
– Tänk om morfar varit med. Så mycket han förstått och kunde berättat, tycker hans barnbarn.
Strax intill hänger krucifix som lär ska vara självlysande tillsammans med skyddsrumstriangeln i dovt blått mot orange i ett format som påminner om ikoner, alltså religiösa motiv. Ikonen som ikon.

– När alla resurser är förbrukade. Vi kan kanske äta och gå på toa men vi har ju ingen kultur. Då lever vi i ett fängelse, avslutar Sebastian Mügge.

Ann-Charlotte Sandelin

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dagens Nyheter, January 9, 2018

I mitten av januari skulle en svensk konstutställning med stöd från IASPIS/Konstnärsnämnden ha öppnat i ryska Karelen. Men statscensuren i Ryssland har stoppat utställningen.

I november 2016 hade de svenska konstnärerna Joakim Hansson och Sebastian Mügge en månadslång residensvistelse på Vyhod Media Center i Petrozavodsk i Ryssland. Konstprojektet de arbetade med, och som hade stöd från IASPIS/Konstnärsnämnden, ledde fram till en inbjudan att göra en utställning som skulle gestalta grannrelationen mellan finska och ryska kareler.
Utställningen skulle ha öppnat den 12 januari på Vyhod Media Center. Även en utställning på regionalmuseet i Medvezhyegorsk i februari var planerad.
Men för drygt en månad sedan fick konstnärerna brev från Vyhod och regionalmuseet att alla fotografier, teckningar, objekt, filmer och ljudverk i utställningarna skulle strykas.
Det enda som skulle återstå efter censuren var omkring 25 intervjuer gjorda med ryska kareler. Intervjuer med finska kareler, som var planerade att göras i december, kunde eventuellt få visas, men i så fall först efter att kulturministeriet i delrepubliken Karelen granskat och godkänt intervjuerna.
Varför utställningarna har censurerats har konstnärerna inte fått veta. Den enda förklaringen som getts är att de ”avvikit från grundidén”.
– Jag tror det handlar om att det ryska kulturministeriet hade förväntat sig att få mer av en gulligullbild av Karelen som det mystiska turistlandet. Men vi har gjort samtidskonst, och det kanske inte var vad de hade förväntat sig, säger Joakim Hansson.
– När vi tidigare under projektet pratade med en turistchef på kulturministeriet frågade han mig och Sebastian om råd hur turismen kan utvecklas i Karelen, om vi hade några idéer hur man skulle kunna locka dit mer folk. Men det kan inte vi svara på, vi är konstnärer.
Vem på kulturministeriet som är ansvarig för censurbeslutet är oklart. Joakim Hansson och Sebastian Mügge har haft kontakt med Vyhood Media Centers chef Varvara Feklistova, som först var positivt inställd till projektet, och chefen på regionalmuseet i Medvezhyegorsk. Bägge institutionerna drivs och finansieras av kulturministeriet i Karelen.
Censurbeslutet meddelades efter att konstnärerna redan beviljats och betalat för visum och även bokat sina resor. IASPIS/Konstnärsnämnden har stött konstnärernas residensvistelse med 10 000 kronor och betalat 30 000 kronor för att utställningarna skulle kunna genomföras, något som ryssarna enligt konstnärerna är medvetna om.
– Jag tror att de har försökt pressa oss att göra om utställningen enligt deras önskemål och tänkt att vi säkert kommer ändå, eftersom vi redan har betalt allting. Det ska mycket till för att skippa något som man har spenderat pengar och ett år av arbete på. Men för oss är det här ett exempel på statscensur av konst och det kan vi inte acceptera, säger Joakim Hansson.
Joakim Hansson utesluter heller inte de blev övervakade under arbetets gång.
– Vi hade hela tiden två engelskspråkiga tolkar tillgängliga. En gång på Vyhod satt jag och Sebastian och drack kaffe och småpratade lite på svenska. Plötsligt svarade den ena personen och började kommentera vårt samtal. Det kan förstås vara ett sammanträffande, men hon blev väldigt generad när jag förvånat frågade om hon kunde svenska, eftersom hon tidigare bara pratat engelska med oss.
IASPIS/Konstnärsnämnden har informerat Svenska ambassaden i Ryssland om fallet. Generalkonsulatet i Sankt Petersburg bekräftar för DN att de känner till fallet. Strax före julhelgen skickade de en förfrågan till Vyhod Media Center och räknar med att få svar efter den ryska jul- och nyårsledigheten.
När censur av konst förekommer i Ryssland är det vanligast att myndigheterna lindar in besluten i olika svepskäl, menar Stefan Ingvarsson, Sveriges kulturråd i Moskva.
– Karelen är ett gränsområde där myndigheterna traditionellt är mer oroliga än på andra ställen. Det är mycket ovanligt med uttrycklig censur av konst. Censur sker hela tiden, men det är antingen självcensur från institutioner eller mer eller mindre uppenbara svepskäl och "tekniska" hinder från myndigheternas sida. Direkt förhandscensur är ovanligt och uppseendeväckande även i ett ryskt sammanhang, skriver han i ett meddelande till DN.
Delar av de censurerade utställningarna kommer i stället att visas på Supermarket i Stockholm i april.

Sverker Lenas

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Review from Kristianstadsbladet, May 31, 2017

När bröderna Christoph och Sebastian Mügge tar sig an sophanteringen blir det en färgstark och lustfylld resa in i en rik konsthistoria. Konstskribenten Carolina Söderholm finner också allvar och flera frågeställningar som inte bör kastas bort.

Återvunnen konst värd att upptäcka

GET LUCKY står det vid entrén, som väntade ett kasino utanför. På Kristianstads konsthall pågår en fest i återbrukets tecken när Christoph och Sebastian Mügge bjuder in till "Det stora soprumsnöjet".
Uppsluppet förvandlar de sopsorterandet till en tivoliattraktion, medan cirkusmusiken spelar. Mitt i hallen tornar deras ihopsnickrade palats upp sig, späckat med allt från kasserade paraplyer och skrynkliga kvitton till skrotade leksaker. Byggt av material från återvinningscentraler och second hand-affärer är det konst som recycling och recycling som konst. Inget kunde vara mer trendigt i en miljömedveten konstvärld som i klimatkrisens spår kritiskt granskar slit- och släng-mentalitetens konsekvenser.

Men till skillnad från många andra konstnärer som arbetar med ready mades och återvunnet material – däribland mexikanske stjärnan Gabriel Orozco med sina vackra installationer av konsumtionssamhällets strandfynd – smusslar bröderna Mügge inte med pedagogiken och politiken. Istället gör de den moraliska pekpinnen till sin dygd, men ser till att blanda den smittande energin med lagom surrealistisk svärta. Alltså blir resultatet på en gång ett skolexempel på återbrukets potential och lovande burlesk utställning. I konsthallen trängs myriader av prylar, plastpåsar och pappersbollar, alla i den knallorange färg som är renhållningsbranschens i Tyskland. Där har de tysksvenska bröderna sina rötter, men medan Christoph gick konstakademin i Düsseldorf studerade Sebastian vid Umeå konsthögskola.
Fast även på svensk hemmaplan, där båda numera är verksamma, signalerar kulören att arbete utförs och uppmärksamhet krävs, som i vägarbetarnas neonvästar och varningskoner.
Motsägelsefullt nog associeras den under senare år därtill både med framåtanda, entreprenörskap och subversiv revolt, även om Ukrainas orange revolution för ökad demokrati idag framstår sorgligt överspelad.

Nåväl, det är med god hjälp av den lysande kulören som Christoph och Sebastian Mügge aktiverar rummet med sin dynamiska totalinstallation. Visserligen kan konceptet tyckas enkelspårigt. Nog är de flesta överens om vikten av att hushålla med resurser, och återbrukets ekologiska och ekonomiska vinster.
Fast det stannar inte riktigt där. Här ryms ett myller av detaljer, bilder och ratade föremål som sätter tankar och minnen, nyfikenhet och nostalgi i rörelse. Passande placerat i en soptunna skildrar videoverket "Funeral for my paintings" hur en av bröderna rensar ateljén och slänger sina konstverk i en container.
Den brutala hanteringen provocerar, på tvärs mot museivärldens respektfulla närmande till konsten. Samtidigt hakar verket tag i diskussionen om konstnärens och konstverkets status, med frågor om genikult, originalitet, kvalitet och integritet. Vem avgör vilket värde ett konstverk har – är konstnären själv alltid bäst lämpad ?
Men utställningen rymmer även Christophs grafik och Sebastians bläck- och kolteckningar som med viltsint virvlande streck och egensinniga karaktärer fångar nöjesfältets dragningskraft halvvägs mellan skräck och skratt.

Bröderna är inte ensamma om att lockas av förlusternas värld där vardagen sätts ur spel. Generationer har fascinerats av Alices äventyr i underlandet i Lewis Carrolls klassiker från 1865. Senare mixade den tidiga modernismens avantgarde, från dadaisternas Cabaret Voltaire till Bauhaus-konstnärernas mekaniska balett, underhållning med radikala allkonstverk.
Och tjusningen består. För ett par somrar sedan åkte jag kana genom hypade Carsten Höllers rutschbanor som sköt ut från Hayward Gallerys fasad. Där kunde man dingla över Londontrafiken i hemgjorde flygmaskiner eller boka en natt i en kringvandrande säng. För att inte tala om gatukonstnären Banksy, som för ett par år sedan slog upp portarna till sitt dystopiska Dismaland vid Englands södra kust.
Under de få veckor hans dysfunktionella nöjesfält höll öppet vallfärdade publiken till dess kraschade piketbussar, miserabla figurscener och kapsejsade slott.

På liknande sätt närmar sig Christoph och Sebastian Mügge det absurda och karnevaliska med drag av underground och do it yourself-kultur.
Med skruvad svart humor och känslan för det absurda blir deras soprumsnöje långt mer än ett inlägg i miljödebatten.

Carolina Söderholm

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt i ett nöjesfält står vi – i en skapad tvärpunkt av det som är det mest privata, våra sopor och vårt egna avfall, och det offentliga rummet som en konsthall erbjuder. Det är en nöjespark som ger oss föremål från vår egen och tidigare generationer, ett slags nutida lite slemmigt kuriosakabinett. Sebastian och Christoph Mügge har skapat Det stora soprumsnöjet. Förstås, troligen för flera som står mitt i nöjesfältet, väcker hela utställningen en något undertryckt förundran över hur vi konsumerar. Men bröderna Mügge släpper inte in den där beska moraliska eftersmaken (som breven från återvinningsföretagen har). Här är nöje! Tivoli! Och leken i en sån här totalinstallation är viktig. Föremålen är hämtade från kristianstadsborna. Experimentet när något så privat som sopor kastas in i en offentlighet där det aldrig var menat att hamna är både roligt och emellanåt obehagligt.

I Kristianstads kommun byggs det för fullt under senaste åren; kommunhus, förskolor, skolor, idrottsanläggningar… I processen när man bygger för kommuninvånarna finns givetvis inte utrymme för experimentet. Men den platsen finns inom konsten – och det är otroligt viktigt att Kristianstads konsthall fångar upp leken, experimentet och nyfikenheten kring konst i offentliga rum och blir en arena där privat och offentligt möts. Nyfikenhet som leder till möjligheten att testa gör konsthallen till en alldeles speciellt rum i staden. Experimentet och leken utanför stadens byggprocesser kan ge många tankar kring hur en framtida stad kan se ut och fungera. Målet för väldigt många byggprojekt är att aktivera platsen genom att föra in betydelser.

Nu är det inte så att bröderna Mügge har uppfunnit skräpkonsten själva. Den har funnits med genom hela konsthistorien – genom användande av återvunna material och som allra tydligast från 1900-talets början i till exempel ready mades. Idag är recycling och miljötänkande en stor del av konsten, det märks inte minst i flera byggnadsanknutna konstprojekt, fria konstnärsinitiativ och festivaler. Men det är sällan att en hel konsthall blir en sopstation. Något så passivt – som sopor – blir här något aktivt – som får oss att undra och tänka. Ett fantastiskt scenario vore om detta blev sommarens plats för debatt i Kristianstad, men istället för att det blir en sopstation av idéer kan allt som väcks här föras tillbaka till staden och det publika rummet.

Kristina Möster Nilsson (curator), May 2017

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

ONE DEATH IS A TRADEGY, ONE MILLION IS A STATISTIC

In "One death is a tragedy, one million is a statistic" * Sebastian Mügge problematizes the silence and ugly and alarming indifference that we so willingly fall into when the death toll rises. It is as if the incalculable becomes a blinder covering our eyes : we cannot or will not see the numbers of individuals who are suppressed, attacked, condemned to death by the state today. To counteract our impassive or evasive attitude towards the continuation of the death penalty in the world, the artist has chosen the personal narratives and life stories of several already executed people. His installation can be seen as an attempt to shed light on condemned victims throughout history, providing these otherwise so anonymous and de-humanized statistics with personal features, distinctive rhetorical devices and choices of food for their last suppers.

Mügge´s work takes the form of a badly-camouflaged fair-ground kiosk, a reference that the artist use to illuminate aspects of the sensationalism and exploitation of others´suffering that the arrangements around executions could be associated with historically. He also combines text-based work with objects – in this case, 536 crucifixes – crucified prophets who represent the number of individuals who have died through execution, just in the state of Texas since 1982. In the texts, the public has the opportunity to study, a, to us unknown individual´s own words and learn about his fate. The person in question is prisoner number 536, Adam Ward, 33 years old who was executed a few days before Easter in 2016.

* The title makes reference to one of Josef Stalin´s more calculating statements.

Med gestaltningen En människas död är en tragedi, en miljon döda är statistik* vill Sebastian Mügge problematisera den tystnad och den otäcka likgiltighet som vi gärna tycks falla in i när dödstalen tilltar. Som att det oräkneliga lägger sig som en bindel för våra ögon; att vi inte kan eller vill se mängden av individer som faller offer för statliga övergrepp, förtryck och dödsdomar i vår samtid. Och för att motverka ett distanserat och mer undflyende förhållningssätt till dödsstraffets fortsatta verkningar runt om i välden har konstnären valt att närma sig flera personliga berättelser och levnadsöden av redan avrättade personer. Här kan installationen ses som ett försök att lyfta fram avrättningsoffret genom tiderna och klä den annars så anonyma och avhumaniserade statistiken i anletsdrag, säregna retoriska grepp och val av sista måltider.

Gestaltningen tar sig uttryck i en illa kamouflerad nöjesfältkiosk, en formreferens med vilken Mügge vill belysa aspekter av den sensationslust och det exploaterande av andras lidande som arrangemangen kring dödsstraffet kan ha varit förknippat med genom historien. Här förenas också ett textbaserat verk med objekt i form av 536 krucifix. Korsfästa profeter som får representera antalet individer som har mist livet genom avrättning bara i delstaten Texas sedan 1982. I verkets textdel blir det även möjligt att studera en för allmänheten okänd individs egna ord och fördjupa sig i dennes öde. Det rör sig om fånge nummer 536, 33-årige Adam Ward som avrättades bara några dagar innan påsken 2016.
*Verket lånar sin titel från ett av Josef Stalins mer beräknande uttalanden

Erik Anderman, Regional Art Coordinator (Region Gävleborg), 2017

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Sebastian Mügge är baserad i Umeå och verkar aktivt som konstnär nationellt och internationellt. I olika tekniker och material skapar han ett komponerat myller som skänker betraktaren ett mångbottnat innehåll och en effektfull estetisk upplevelse. Återvunna och efterlämnade föremål är inslag i Sebastian Mügges verk. Han vill nu gå vidare och utforska hur nya och komplicerade frågeställningar hanteras gällande det digitala efterlämnandet när en människa går bort; hur – och av vem – digitala dödsbon ska omhändertas och förvaltas.

För Sebastian Mügge möjliggör stipendiet research och studieresor samt produktion av en större installation som gestaltar detta högst aktuella ämne."

Region Västerbottens bildkonststipendium, 2019

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

”Sebastian Mügge är en mångbottnad konstnär som gestaltar tillvaron i teckning, måleri och installationer. Med stark drivkraft, humor, allvar och rikedom i uttrycket skapar Sebastian Mügge unika bildvärldar.”

Sparbanksstiftelsen Norrlands Konstnärsstipendium, 2014

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Sebastian Mügges konst söker sig mot det gränslösa där både kaos och ordning gifter ihop sig till en mycket spännande och dynamisk bildvärld. Roa och oroa är två viktiga ingredienser i hans konstnärskap.Sebastian får Byggnads kulturstipendium till stöd för en arbetsvistelse vid konstnärsresidenset GeoAIR i Tbilisi."

Byggnads Kulturstipendium, 2014

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Maniskt och lågintensivt arbete med relation till både sk konceptuell jordkonst, textila mattor och ornament - allt i skräpmaterial."

Nordic Art Insight, 2013

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Sebastian Mügges konstnärskap präglas av färgstarka expressiva och dynamiska bilder och installationer som är starkt personliga. Kulturenheten välkomnar Sebastian Mügge till Kramfors kommun och är övertygad om att hans konst kommer att göra avtryck här."

Höga Kusten stipendiet, 2012

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Sebastian Mügge är en konstnär med dubbel kulturell bakgrund, svensk och tysk och med en formidabel konstnärlig energi - för att inte säga oomkullrunkelig. Han är en verklig crossover konstnär, tekniskt och kulturellt, som utforskar sin egen familjs bildhistoria likväl som han konsekvent uppfinner nya tekniska möjligheter - alltid med någon slags inre substans och ordning. Historia, samtid och framtid smälter samman."

Professor Roland Spolander, Konsthögskolan vid Umeå Universitet, 2011

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Toalettpapper, kapsyler och folie förvandlas till konst

Sebastian Mügge är en konstnär vars verk för tankarna till 60-talets politiska konst: Kjartan Slettemark, gör det själv-kultur och ockuperade ungdomshus i Danmarks mer livaktiga stadsdelar.

Möjligen är det de färgsprakande och organiska materialen, parat med det omåttligt entusiastiska tillvägagångssättet, som leder tankarna ut i Norden.

Men i själva verket är tyskfödde Mügge utbildad vid Konstakademien i Vilnius samt vid Umeå Konsthögskola (MFA). Just nu är han också baserad i Umeå där hans senaste utställning kan ses, en enda väldigt installation som fyller stadsbibliotekets ljusgård.

Upphittade föremål som satts i nya sammanhang. Toalettpapper från ”olika konstinstitutioner”, kapsyler från Sverige, Tyskland, Finland, Kanada och Lettland. Folie som påminner om taggtråd och färgat tidningspapper som ringlar sig runt alltsammans likt ett blödande tarmsystem.

Via en videoskärm kan man följa Mügges arbetsprocess: Papper blöts, rullas ut och viras ihop. Helheten tar tid, men det går också fort att skapa varje enskild del. Kanske är det att likna vid en estets vardag och tillblivelse, eller så är ambitionen att inspirera, att i stället visa på konstens lättvindighet? Allting handlar ju inte om talang och förfinade medel. Vad ett konstnärligt leverne går ut på, mest av allt, är trots allt passion och uthållighet.

Tesen kan också appliceras på utställningens paroll, som lovar att betraktaren ska få känslan att kunna dyka in i ett omfattande och suggestivt konstverk i stället för att inta den traditionella rollen – det vill säga att passivt distansera sig till objekt på en vägg. Förhoppningen är att man därmed ska kunna tilltalas direkt, emotionellt och på ett personligt plan.

Mügges utställning är en liten oas, ännu en spännande konsthappening som man mår bra att stanna upp vid i sommar. Att befinna sig i Ljusgården och låta blicken rota runt i och ordna upp bland föremålen är just suggererande.

Erik Jonsson, Västerbottens-Kuriren, July 25, 2013

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from the exhibition brochure Om revolutionen kommer (Kalmar Konstmuseum, 2013):

A little more than 20 years ago, in our neighbouring country Estonia, a revolution took place. In that revolution the Estonians got rid of the Soviet power over their lives, at this time the Soviet Union was one of the two superpowers in the world and the revolution was conducted with almost no bloodspill at all. It can be difficult to grasp that the Estonian revolution could happen so relatively peaceful considering what happened in the other Baltic countries in their struggle for freedom at roughly the same time.

What made the Estonians defy the power and unite in their resistance of opression by taking to the streets singing instead of using violence? This is something we explore in in our project. We dig in both present day and the history of Estonia to try to get an opinion and interpret this. Of course there is no simple answer to this question and the more we dig, the more questions arise.

What is freedom? Is freedom, like contemporary Estonia, to allow casinos, pornography and free establishment of business? Is it the right to travel where you want? Is it the right to own private property? Is it the right to freedom of expression and religious freedom?

Can an individual influence his or her life more today than 30 years ago? Can everyone in Estonia do this? Even the russian minority?

Estonia isn´t our only neighbouring country that has experienced a revolution. Finland, Latvia, Lithuania, Poland, Germany and even Norway have all had revolutions of some sort during the past 100 years. When Norway broke off from the union with Sweden there was talk of war if they weren´t let free.

After the Bolsheviks had overthrown the russian tsar, the opinion in Helsinki was that any agreements made with Russia were nullified, which led to a bloody civil war in Finland between the "white" and the "red" fractions. Later, during the eighties, the populations of Estonia, Latvia, Lithuania, Poland and the GDR got fed up with the Soviet influence over their lives. The people in these countries all protested through strikes to actual revolution, a total collapse of the system shortly followed.

What is it that drive a populace to revolution? Is the grass greener on the neighbours lawn? Is it because of a longing to have what others have? Is it the belief that the individual can influence society through free elections? Is it a longing for the right of free right of expression or the right to practice any religion one chooses? Or is it simply the lack of food on the table?

The reasons for any revolution probably differs from case to case, most probably there are several reasons.

A revolution doesn´t always turn out as intended. Sometimes the tyrant is simply replaced by a new one, an example of this is Iran after the fall of the Shah.

In the struggle against the Shah the most different of parties and groups united: communists, republicans, liberalists, religious fundamentalists among others. The uniting factor was the struggle against the regime. They shared their contempt and hatred, which had been growing threw decades of oppression. We all know how it turned out; the Shah was overthrown and the country was suddenly in a unique position to change into a modern and free society. It is said that after the fall of the Shah the revolution was hijacked by religious forces and the tyrant was replaced by another one, this time a religious one and the oppression of the people continued with undiminished force, the only practical difference was that the focus had changed.

Another example of a country that revolted in which things got out of hand is Yugoslavia. After the death of the dictator Tito the country collapsed and, following proclamations of independence by the different states in Yugoslavia, the former country was drawn into long and bloody civil wars. The Serbs wanted to keep Yugoslavia as it was while most of the other states wanted to be independent. Still to this day that conflict continues in some form, though mostly on a political level by now.

What differs a revolution from a military coup?

When the majority, with or without military support, support a rapid change of society it is usually called a revolution. When a minority of the populace, with the help of the military want the same change it is usually called a coup. A little simplified maybe, but most revolutions happen in order to rid one system of government to replace it with another, often this other form isn´t really defined. Here is where the danger with rapid and violent political changes to a society occur; when the political system seize to function it also leads to that institutions like health care, the justice system, defence etc. seize to function. All this results in total and utter chaos and a reasonable debate isn´t seldomly replaced by rage and hatred, with violence and civil war as consequence.

Can it have been to avoid this that the Estonians chosed to sing instead of throwing molotov coctails when they gathered in the streets and city squares to demand independence from the Soviet Union? Had they learned from history and consciously chosed to follow this peaceful strategy?

What had happened if the Estonians had used vloence instead of singing? This we´ll never know, but if we look at countless examples in history it looks pretty dark.

In many other countries that revolted in the wake of the fall of the Soviet Union a lot of blood was spilled. In Chechnya the struggle for independence still goes on in one form or another.

In Sweden we have been fairly spared any comparable rapid changes to society. Can it be that the average person doesn´t have anything to revolt against in Sweden? Are we so well off that we have nothing to strive for?

Maybe the word "rapid" is the key here. Revolutions have happened in Sweden, there is no doubt of that, for instance the workers movement that consciously changed society during decades. They struggled for a society in which no-one would should risk dying by famine or lack of health care if the factory they worked in closed down. The struggle was to get rid of the old society in which workers were practically serfs.

In the eighties the dismounting of the well-fare state slowly started in Sweden. One could say that during the past 30 years or so a slow and patient revolution has been going on in Sweden, this time a contrarevolution to the goals that the workers and majority of the populace struggled to achieve. Slowly but steady, the wellfare state is being dismantled and Sweden has taken small and careful steps in a new direction. This was started by a social democratic governement and is continued by the liberal and conservative government. Only the future can tell if it´s good or bad for Sweden.

It doesn´t have to be the Swedish disposition that has kept the rapid revolutions at bay. Maybe the Swedish people would have revolted if workers rights would have been striked out with one decision, or if the national health care one day suddenly had been based on private capital and insurances. Maybe the monarchists would have revolted during the first half of the 20th century if the powers of the monarch had been reduced to present day level through one decision in the parliament.

Perhaps Sweden has learned from history and realised that changes to society best happen slow and methodical in an open climate with free debate and that changes have to be embedded among the people to avoid bloodshed. Maybe the Swedish leaders have found the perfect way in which to boil a frog.

Olof Palme once said:

"Revolutions solve nothing. In the morning after the revolution everyday problems start over."

This is probably quite true for a country that struggles with questions such as the size of state economical children support, congestion taxes and whether one should call your fellow citizens he, she or heshe ("hen" in Swedish). That quote doesn´t really work as well when it is applied on countries where summary executions, torture and political persecution is part of everyday life. It is easy to point things out from the spectators bench, but quite hard to understand how it feels in the playing field.

Artist group Alte Schweden

Joakim Hansson, Sebastian Mügge, Eskil Liepa

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from the exhibition brochure Om revolutionen kommer (Kalmar Konstmuseum, 2013):

I utställningen Om revolutionen kommer utgår konstnärsgruppen Alte Schweden från Den sjungande revolutionen. År1988 samlades hundratusentals ester och sjöng för att göra revolution och frigöra sig från det dåvarande Sovjetunionen. Under sina besök i Estland har Alte Schweden samlat fragment från platser som har betytt mycket för esterna. Jord hämtad från Sångarfältet i Tallinn där massiva musikaliska demonstrationer hölls. Kapsyler, rostiga och smutsiga från ölflaskor som dracks av demonstranterna. Ljud och sånger från ester som minns frigörelsen och även från unga människor som inte bryr sig så mycket om den estniska historien utan mer tänker på sånger om personlig frihet.

Det insamlade materialet har sedan används för att bygga strukturer och metoder som skapar en helhet. Besökaren rör sig i tidslinjer framåt och bakåt när de följer de tejpade linjerna. Hittar en bok med ritningar, följer linjen vidare för att finna bilder av en framtida workshop. Rör sig vidare till en installation med bruna papper med texten från estniska nationalsången målade med estnisk jord och röda lappar med rysk text som en hälsning om den ryska identiteten. För att sedan gå vidare in i en rund form där ögonen fastnar på alla tillbucklade kapsyler som skapar en meditativ rörelse och mönster. Samtidigt hörs ett ljudverk med estniska sånger och samtal. Kvinnor och män i 20-30 årsåldern med estnisk och rysk bakgrund sjunger sånger som de tycker är viktiga idag och som handlar om frihet och självständighet. Fragmenten från Estland blandas med filmade intervjuer med barn, unga och vuxna som bor i Kalmar län. De svarar på frågan Vad är frihet? vilket knyter utställningen närmare Sverige och hur vi upplever frihetsbegreppet.

I rummet bredvid visas den amerikanska dokumentär The Singing Revolution av James Tusty och Mauren Castle Tusty som berättar om hur Estland fredligt återtog sin frihet och självständighet 1991.

Utställningen är gjord speciellt för Kalmar konstmuseum och kommer att byggas på med intervjuer, körsång, material, dokumentationer av
workshops och föreläsningar. Därför önskar vi alla besökare välkomna åter under utställningstiden för att ta del av och aktivt påverka vad som händer här.

Anneli Berglund, konstkonsulent och curator för utställningen Om revolutionen kommer på Kalmar Konstmuseum

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from Velodrom, an art fanzine from Sweden:

De andras liv

Sebastian Mügge har just gått ut från Konsthögskolan i Umeå och har mycket på gång, bland annat kommer han att ställa ut i Kramfors, Umeå och Nederländska Enschede i sommar. Men just nu är det konsthallen i Härnösand som har honom som gäst. Utställningen består också av målningar och teckningar, men det mest iögonfallande verket är en stor installation som täcker halva golvet och delar av tre väggar i en av konsthallens salar. Den består av vardagliga ting som rostiga kapsyler, burklock, sjögräs, tidningspapper och aluminiumfolie. De upphittade föremålen bildar ett mönster som påminner om ett landskap eller traditionell aboriginsk sandkonst. Det blir så tydligt att allt är förgängligt, installationen är uppbyggd av material som befinner sig i olika stadier av nedbrytning, samtidigt som konstverket i sin helhet antagligen inte kommer att finnas längre än den månad som det visas på konsthallen.

Videon ”Nothing Is Older Than Yesterday’s Newspaper”, som visas i utställningen, är snyggt och tätt filmad av Véronique Dubois Côté. Den visar Mügges arbete med ett installationsverk som består av tidningspapper, aluminiumfolie, två stolar och ett bord. Tidningspappret blöts upp i en vask och knölas ihop till korvar och bollar, som läggs i högar på de båda stolarna och bordet. Ovanpå allt läggs tvinnade aluminiumslangar. Kan det vara en kommentar till det digitalas triumf över det gamla tidningsmediet? Filmens pålagda ljud, sprakiga och obegripliga nyhetsuppläsningar från radio, gör att allt blir väldigt bisarrt. Vad är en nyhet egentligen? Kanske bara en konsumtionsvara, som snabbt blir ett skräp. Kanske är hela det absurda nyhetsflödet en spegling av vårt kollektiva medvetande.

En del av utställningen som jag tycker mycket om är en kundvagn som är till bredden full med 1880 upphittade inköpslistor. Alla är märkta med datum och den plats där listan hittats. Sebastian, som är född i Bonn, berättar att det inte finns samma listskrivarkultur i Tyskland som i Sverige. Den roligaste listan är en valsedel från Sverigedemokraterna, där någon har antecknat att hen ska köpa smör och grisöron.

A: Vad handlar den här utställningen om?

S: Mitt liv och andras liv. Vissa saker är personliga och andra är upphittade. Jag var lite orolig att folk skulle ogilla att det mesta är upphittat skräp, men det är ett material som jag tycker om. Skräp är billigt, det är perfekt för folk som mig som inte har så mycket pengar. Jag gillar att samla systematiskt och att presentera skräpet så att det ser värdefullt ut.

A: Vad har du för influenser?

S: Oj, det finns för mycket för att kunna nämna allt. Men popkonst, land art och graffiti är några.

A: Hur påverkas ditt arbete idag av din bakgrund som graffitimålare?

S: Jag gillar att jobba stort och tänker platsspecifikt. Viljan att visa att jag finns kommer nog därifrån. Det finns en fin naiv idealism också i den här typen av installationer, eftersom att de inte går att sälja eller flytta.

A: Jag har sett på din hemsida att du har mycket på gång. Hur hinner du med allt?

S: Jag försöker hitta stipendier som inte ger så långa bortavistelser. Jag har ju små barn så jag vill inte vara hemifrån mer än någon vecka. Men ibland tar jag familjen med mig, som nu och när jag fick Höga Kusten-stipendiet. Vi trivdes väldigt bra i Nordingrå. Nu har min bror varit här i Härnösand under några dagar och hjälpt mig att ställa i ordning utställningen. Jag hade inte klarat det utan honom. Mina två små barn har också bidragit mycket. De har hjälpt mig att samla inköpslistor och de gillar också att bygga saker.

A. Hur tycker du att kulturlivet här verkar i jämförelse med till exempel Umeå?

S: Jag tycker faktiskt att Västernorrland verkar mer intressant än Västerbotten. Här finns nog en starkare gräsrotsrörelse.

A: Kan det vara så att den institutionaliserade kulturen tränger ut den ideella?

S: Ja, det är en risk. Jag är lite orolig för vad som kommer att hända med Umeå efter kulturhuvudstadsåret.

A: Är du pappersromantiker eller digitalist?

S: Pappersromantiker.

Alveola Ämting, 2013

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from the exhibition catalogue "4e Biennale du dessin" from 2012:

Sebastian Mügge

Sebastian Mügge pratique le dessin, la peinture et l'installation. Un mot pourrait décrire sa démarche : amoncellement. Qu'il s'agisse de tableaux, d'œuvres sur papier ou de configurations sculpturales, l'artiste procède par accumulation. Accumulation de traits enchevêtrés et saturés sur la feuille, de textures stratifiées, d'objets et de jouets trouvés, de couches de peinture dégoulinante qui enduisent et cristallisent les pièces, de cordes et de fils de toutes sortes, de papier aluminium, de papier collant et autres articles domestiques. Par l'utilisation de tels matériaux dits « pauvres » et la manière de les assembler qui joue sur une apparence plus ou moins désordonnée, l'esthétique de Sebastian Mügge — surtout en installation — a un certain air de famille avec le travail du Suisse-Allemand Thomas Hirschhorn. Par ailleurs, les procédés — notamment picturaux — et les thématiques font que son œuvre possède une personnalité bien à elle : touche frénétique — néanmoins assez structurée — urgence dans le faire, saturation et profondeur des éléments, etc., qui révèlent un passé marqué...

Il faut savoir que Mügge est d'origine allemande suédoise et que cette dualité identitaire constitue un facteur déterminant dans l'élaboration de son travail. Né à Bonn en 1981, il passa son enfance en Allemagne. Les visites chez sa grand-mère, qui furent caractérisées par de grandes discussions entre adultes dans le salon, où thé et café étaient servis, le marquèrent profondément. Il était souvent question de la Deuxième Guerre mondiale où son grand-père — un officier décoré — revient traumatisé et amputé d'une jambe lorsqu'une grenade éclata. Les mêmes scènes d'horreur étaient constamment évoquées au point que le petit Sebastian s'en fit des images lancinantes tout au cours de sa jeunesse.

Dépassant le strict cadre de l'art thérapie ou l'art d'expression[1], ses œuvres sont tout de même, pourrait-on dire, « symptomatiques » de quelqu'un qui ressent le besoin — légitime et sain a priori — d'exorciser ses peurs et ses impressions enfouies. Gilles Deleuze et Didier Anzieu n'ont-ils pas respectivement développé l'idée que les artistes utilisent un processus de subjectivation complexe[2] au travers de la création et qu'ils doivent, à travers le choix d'un matériau judicieux, instituer un code[3] qui leur appartienne? Autrement dit, pour ces penseurs, l'important est de matérialiser concrètement ce processus par des signes visuels uniques — souvent récurrents — qui participeront du langage plastique de l'artiste et par extension, de son discours. C'est par là, nous disent-ils, que nous reconnaîtrons ou pas, la singularité d'une démarche dans l'art.

Ainsi, les traits obsessionnels et nerveux que l'on retrouve dans les dessins de Mügge ne sont pas des gribouillis d'amateurs : ils constituent le corps d'une œuvre «subjectivée». Ces amas de lignes tantôt entremêlées et formant des taches, tantôt plus dégagées et incisives rappelant des fils barbelés, forment le code visuel. Dans ce code, nous ajoutons aussi tous ces détails que cachent l'enchevêtrement compact des traits : casques de soldats, personnages grotesques et répulsifs, théière et surtout, la représentation d'une jambe-prothèse en écho à celles que l'artiste a découvertes un jour dans le garde-robe de son grand-père. Sa grand-mère lui avait alors expliqué le phénomène de douleur fantôme vécu par ceux qui ont perdu un membre.

Exécutés à l'encre et très proches d'une finition de type gravure en pointe sèche, les dessins de Mügge font penser aux eaux-fortes anciennes, mais aussi, à l'action spontanée que nous faisons parfois inconsciemment lorsque quelqu'un nous parle au téléphone : esquisser sur un calepin de notes. De ces «bizarreries visuelles» automatiques, naît parfois un dessin plus ou moins structuré. Tout fonctionne comme si Mügge s'inspirait de cette approche pour créer des scènes tantôt abstraites, tantôt réalistes, fantaisistes, voire fantastiques. Les visions cauchemardesques qui « égratignent la surface » du papier portent le poids moral irrésolu de la Seconde Guerre mondiale. L'artiste crie son inconfort d'une mémoire collective douloureuse...

Sebastian Mügge vit et travail en Suède. En 2011, il a terminé une maîtrise en arts visuels à l'Académie des beaux-arts de Umea (Suède). Sa pratique englobe la peinture, le dessin et l'installation sculpturale. Ses œuvres ont surtout été vues en Suède, en Allemagne et en Italie, mais également au festival d´art contemporain Survival Kit en Lettonie, ainsi qu'au centre d'artistes Caravansérail, à Rimouski. Il a reçu plusieurs bourses pour sa pratique et son travail a fait l'objet de publications.

[1] . Nous entendons par « art d'expression » la tendance (et la croyance populaire) trop répandue selon laquelle il ne faut qu'exprimer sa subjectivité ou ses états d'âme pour être un artiste.

[2] . Pour Gilles Deleuze, très proche des philosophies de Spinoza et de Nietzsche, le travail de l'artiste consiste à « capter des forces » par le corps. Il s'agit d'inventer de nouveaux affects (nouvelles façons de ressentir). Ses forces sont par la suite « injectées » dans un matériau pertinent à la sensation ou à l'expérience vécue. Le processus de subjectivation se situe toujours dans un rapport avec l'autre (puisqu'elle implique une action), contrairement à la subjectivité qui est seulement circonscrite à la réalité personnelle de l'être.

[3] . Selon le psychanalyste Didier Anzieu, le travail de création parcourt cinq phases obligatoires, dont celle de l'institution d'un code : un ensemble de signes personnels qui émane à la conscience du créateur et qui constituera son langage propre. Cette prise de conscience est primordiale sinon, l'artiste risque de basculer dans la folie. Le Corps de l'œuvre : Essais psychanalytiques sur le travail créateur, Paris, Gallimard, 1981.

Stéphanie Chalut, responsable de la réalisation du catalogue de la 4e Biennale du dessin
Musée des beaux-arts de Mont-Saint-Hilaire

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Text from the exhibition catalogue "Sebastian Mügge" (galerie gerken) from 2010:

With the basic idea that everything can be painting, would it be a children`s push chair, a box of chocolate or an old piece of clothing, Sebastian Mügge creates room gripping installations which seem to gather their environment and which- similar to a Robert Rauschenberg- aim to a fusion of the natural part of the landscape with art.

Small systems he puts together to make big ones and creates those from anonymous objects which he finds for instance in flea markets or from bulky waste and to some extend also personal objects which have a symbolic meaning for the artist.

Also in his paintings will always be found smaller objects which have been hidden or alienated and within the context of the artwork have found a new identity.

The frequent return of symbols, like the cross and objects like the steel helmet, for instance in "Abenteuerspielplatz" or "Friendly Fire", are evidence of the conflict with the postwar of his grandfathers as well as his own time in the German Federal Armed Forces.

Child phantasies melt together with offset pieces of the reality, find their expression in expressive and at the same time symbolic structures.

Mügge`s works do balance between sculpture, painting and installation and therefore he uses the keyword "crossover". According to this fact a limit can never be fixed and also finds its origin certainly in the issue of the personal identity. Swedish or German? Improvisation and permanent change is an important aspect of Mügge`s work which allows him to react to his environment and to give "several lives" to each work.

Born in 1981 in Bonn, Sebastian Mügge has got the Swedish and German citizenship and studies Fine Arts at the Arts Academy Umeå in Sweden since 2006 under Ingo Vetter and Elin Wikström. In 2009 he exhibited in the Künstlerhaus Bethanien in Berlin. He focuses on installation and painting. Works have at some extend "more than one life" after being destroyed and reinvented. This is his phantasy world to which belongs his special destroying process to some extend. This year, Sebastian Mügge exhibits with his brother Christoph at the galerie gerken to show painting and installation.

Text by art historian Julia Dziumla (English translation: Tanja Gerken), courtesy galerie gerken (Berlin)